Det perfekta husdjuret

divider

DET HADE KUNNAT VARA vilken dag som helst.

Det är sent. Mörkret håller redan på att falla när jag blir avsläppt utanför mitt hus. När bildörren är stängd vinkar han, sedan rullar den gröna volvon iväg. Jag står kvar där och låter blicken följa bilen tills den försvinner ur sikte.

Hatar jag honom, hatar jag det han står för eller hatar jag mig själv ännu mer?

Vet inte säkert längre. Det har varit så mycket, pågått så länge, det känns bara tungt och besvärligt att hantera. Jag vill egentligen inget annat än att få det att sluta men det går inte, jag vet inte hur. Allt känns så uppgivet.

Ett par steg uppför trappan, låser upp ytterdörren och jag är inne i värmen. Det dröjer inte länge förrän mina föräldrar möter upp i hallen.

”- Hej, hur har du haft det?”

En kram som jag på en tonårings sätt motvilligt accepterar.

”- Bra”, säger jag och gör mitt bästa för att signalera att samtalet är slut där.

Försöker se trött ut för att få dem att inte fiska efter mer detaljer. Drar mig undan. Duschar. Länge. För att bli ren. För att bli fri. För att vakna upp. För att bryta mig loss från mig själv. Det går inte. Kommer aldrig att gå.

Vid det här laget är “bra” inte längre en lögn. Kanske för länge sedan hade det varit en ren och skär produkt av min fantasi, något jag kunnat bli utskälld för. Men inte längre. Efter ett tag blir man helt enkelt expert på att dölja och ljuga, så är det bara. Så måste det vara när sanningen blivit för komplicerad och för svår att erkänna. Det är enklare att titta åt andra hållet, säga det man vet andra vill höra, säga det som passar in. Säga det man borde kunna säga. Låta bli att säga det man förstår kommer bli jobbigt.

divider

SANNOLIKT FINNS DET INGEN som helst anledning att läsa den här berättelsen.

Låt mig förklara det så här: Jag som skriver detta är ingen kändis, jag har inga spännande berättelser från resor till unika platser att berätta, inte heller har jag agerat hjälte vid någon fasansfull olycka. Jag kanske är din arbetskamrat, kanske din granne, kanske någon du möter längs vägen när du kör din bil. Jag är ingen, någon, vemsomhelst. Ibland skänker jag pengar till olika insamlingar när ändamålen känns tillräckligt hjärtknipande, jag handlar mat, sorterar mina sopor, tvättar kläder, betalar räkningarna i tid och jag ser mina barn växa upp. Jag är en vuxen man med jobb och ansvar, familj och förpliktelser, jag försöker vara ärlig och fatta rätt beslut och min vardag är ibland precis så tråkig och inrutad som vardagen stundtals tenderar att vara. Inte ens berättelsen i sig är unik, med tiden har jag kommit att förstå att berättelser likt denna i hemlighet delas av långt fler än vi tror. Den enda skillnaden är att denna skildring faktiskt finns.

Kanske är det den enda anledningen till att du borde läsa detta.

Den här berättelsen handlar om hur det är att vara ett offer för ett brott men ändå känna sig skyldig, den handlar om hur det är att leva med sig själv när man ständigt hemsöks av skam trots att skammen egentligen tillhör någon annan.

Jag har accepterat att det finns en sida av mig ingen kan se, jag har mer eller mindre vant mig vid att de som känner mig brukar beskriva mig med positiva karaktärsdrag jag själv inte kan hitta hur jag än letar. Jag förstår att det som hände har förändrat den person jag är, det ligger till grund för den person jag har blivit, en person jag sällan tycker om, en person jag närmast måste tvinga mig själv att stå ut med. Men det förändrar ingenting. För trots att många år har förflutit flimrar nästan varje dag minnesbilder förbi framför mina ögon, jag får anstränga mig för att komma ihåg att det som är viktigt är framtiden. Framtiden är vad jag gör den till, det är där jag vill leva. Vad som redan har hänt kan jag inte något åt, jag kan bara försöka förstå. Försöka acceptera. Försöka gå vidare. Jag har försökt glömma, det går inte. Jag har försökt intala mig att detta i själva verket inte betyder så mycket men då lurar jag givetvis ingen annan än mig själv.

Kvar är att förlåta.

Det kommer inte på fråga. Istället tänker jag berätta.

Texten du har framför dig har tagit mig många år att skriva. Från början var den ett taffligt försök att få ur mig något jag inte klarade av att prata om, men i takt med att mitt behov av att bearbeta har väckts och minnesbilder har börjat klarna har berättelsen sakta växt till vad den är idag. För mig har det skrivna ordet blivit ett betydelsefullt sätt att konfrontera mig själv och ställa mina frågor, frågor som sällan har några svar. Men kanske är det inte alltid svaren som är det viktiga, ibland undrar jag om det inte är just frågorna och de perspektiv jag finner när jag formulerar dem som är det väsentliga. Jag måste se hur alla pusselbitar passar, alla spridda minnesfragment, röster och filmer i mitt huvud. Jag vill veta hur min historia hänger ihop, jag vill ha en tidslinje, jag vill finna logiken. Jag behöver se sammanhang för att förstå. Och att förstå är för mig att komma vidare.

Så hur förvandlar man mardrömmar till ord, hur skildrar man motbjudande händelser utan att bli den person jag inte vill vara och förlora mig själv i bitterhet och hat, hur gör man för att inte låta berättelsen bli en enda lång odyssé av spyframkallande fasor ingen vill läsa? Det kanske inte är möjligt men jag måste försöka. Jag kan förstå om någon tycker att denna berättelse innehåller stycken som är för intima och för privata, men lika mycket som jag valt att utelämna många detaljer har jag valt att ta med andra då de känns viktiga för mig, då de känns viktiga för att du, stackars läsare, ska få en chans att förstå helheten.

Jag hoppas att den som läser detta kan stå ut med det sätt jag har valt att skriva min berättelse och jag ber om ursäkt om den är galet lång och sannolikt tar orimligt mycket tid i anspråk att läsa. Det kan tyvärr inte hjälpas. För det här är min historia, min sida av berättelsen, det är så här jag minns den. För mig är det här viktigt. Det här är filmerna som fortfarande spelas i mitt huvud, under många sömnlösa nätter har jag genomlevt allt och försökt komma på hur det hade kunnat vara annorlunda, gång på gång har jag försökt förstå varför. Det här är den syn på livet och den kaotiska tillvaro som den förvirrade pojken inom mig har. Många minnen känns svävande och osäkra och jag inser att jag kan ha svårt att skilja en återkommande händelse från en annan, på samma sätt känns platser och tidpunkter ibland osäkra. Annat har etsat sig fast och kunde lika gärna ha inträffat igår eller kanske för fem minuter sedan.

Det är så här historien är, den är i många stycken ologisk och inkonsekvent.

Kanske är det fel av mig att försöka finna någon logik – kanske finns det helt enkelt ingen.

Snälla, förstå. Jag har inte för avsikt att förtala någon, inte heller vill jag försöka hämnas eller dra skam över personer som inte ges möjlighet försvara sig. Det handlar inte om det. Egentligen förväntar jag mig inte att någon ska förstå, men jag vill förklara. Jag vill ha det här ut ur mitt huvud, kanske vill jag också säga förlåt till de personer jag bryr mig om men som jag oavsiktligt sårat genom att uppträda obetänksamt eller rent av illa när jag mått dåligt utan att kunna förklara orsaken.

I själva verket misstänker jag att jag nog bara vill berätta varför jag är som jag är.

Jag vill att någon ska veta vem jag egentligen är.

divider

ÅRET ÄR 1979. Shahen av Iran flyr och iranska revolutionen startar. Margaret Thatcher väljs till premiärminister i Storbritannien. Presidenten i USA heter Jimmy Carter och i Sverige utses Thorbjörn Fälldin till statsminister. Björn Borg blir världsmästare i tennis. Barnaga förbjuds i Sverige. McDonalds introducerar Happy Meal. Philips presenterar CD-skivan. Den amerikanska rymdstationen Skylab störtar och delar av den hamnar i Australien som bötfäller NASA för nedskräpning, en böter som förblir obetald i mer än 30 år. The Clash släpper sitt legendariska album London Calling. Sveriges bidrag till Eurovision Song Contest är Ted Gärdestads Satellit som endast får åtta poäng och hamnar på en inte fullt så hedrande sjuttonde plats. Ridley Scotts rymdskräckis Alien har premiär liksom Monty Pythons Life of Brian vilken till en början inte får visas i Norge. Vintern i Skåne bjuder på snökaos och sommaren i Stockholm är ovanlig regnig. Moder Teresa tilldelas Nobels fredspris och Ozzy Osbourne får sparken som sångare från Black Sabbath.

Detta är det år när jag fyller 13. Är en liten smal kille med ett mörknande cendréfärgat hår utan någon utstuderad frisyr och den ljusa rösten förväxlas fortfarande påfallande ofta med min storasyster, speciellt på telefon. Jag har inte så många egna vänner utan följer mest med de andra barnen i grannskapet när något händer, som en slags släpvagn. I själva verket är jag nog egentligen ganska ensam men inte till den grad att omgivningen upplever det som ett problem. Själv har jag inte tänkt så mycket på det, ofta tycker jag att det är skönt att vara för mig själv. Min fantasi och mitt intresse för musik är för det mesta sällskap nog, jag håller på med min modelljärnväg eller spelar min gitarr. Eller så cyklar jag bara runt i närområdet i allt vidare utfärder. Jag fullkomligt älskar att cykla och mina cyklar blir snarare utslitna istället för urvuxna.

Efter sommaren börjar högstadiet och likt de flesta andra i förorten byter jag skola. Den värld som skapats under låg- och mellanstadiet blir omedelbart utplånad, nya strukturer och grupperingar skapas då min klass blandas med andra klasser. Tillvaron blir betydligt tuffare och måste man ta plats för att synas, man måste höras för att finnas men det gör jag aldrig. Det är inte jag. Det är en egenskap jag aldrig haft, jag har aldrig varit den som har hörts och synts mest. Flera av dem jag tidigare har betraktat som mina vänner börjar bete sig annorlunda mot mig, de blir arrogantare, nonchalantare. Kanske är det puberteten som förvandlar dem, kanske förvandlar den mig med? Kanske har de behandlat mig som osynlig under en längre tid, kanske är det först nu jag märker det? Planer görs upp utan att någon verkar ägna en tanke åt att jag existerar, när rasten börjar försvinner plötsligt alla för att senare komma skrattande tillbaka utan att ens notera att jag sitter ensam i korridoren utanför klassrummet. I matsalen lär jag mig snart att följa strömmen och sätta mig vid det bord där andra redan satt sig för om jag blir först sätter sig de andra någon annanstans. Jag tror inte att de avsiktligt undviker mig utan det handlar nog mer om att de inte bryr sig att se efter vart jag tog vägen, de tänker nog inte ens på det; för dem finns jag helt enkelt inte – jag är osynlig. När jag går hem efter skolan är det aldrig någon som håller mig sällskap eller följer med mig hem, inte heller är det någon som frågar om jag vill följa med hem till dem. Det inträffar helt enkelt inte. Och varför skulle någon göra det, jag är ju osynlig? Efter ett tag slutar jag också att fråga för vid det laget har jag förstått vilka svar eller undanflykter jag kommer att få. Den förnedringen kan jag gott klara mig utan.

Man kan självklart spekulera hur mycket man vill kring orsakerna till detta, kanske även ge mig en diagnos av något slag. Om man drar det riktigt långt kanske det till och med går att påstå att det är mitt eget fel att mobbingen startar. Om jag bara hade varit mer utåt, mer häftigare, mer framåt, kanske hade allt då blivit så mycket annorlunda. Eller så kanske jag bara har oturen att drabbas av den obegripliga slumpvisa grymhet barn kan visa mot varandra. Jag vet inte. Spelar det någon roll? Vilken anledning behövs?

Jag är den jag är, på gott och ont. Min övertygelse är att annat än under kortare stunder är det omöjligt att vara någon annan.

Äldre elever rycker åt sig min ryggsäck när jag kommer på morgonen, ens innan jag hunnit komma in i skolan. De letar efter något att ta och kastar sedan upp ryggsäcken i träden och försöker få den att fastna bland grenarna. Mitt skåp kan stå insparkat eller en avbruten tändsticka sitter i låset. Öknamn avsedda att såra ropas efter mig i korridoren eller står skrivna på min bänk när jag kommer in i klassrummet. Ingen verkar inte ägna en enda tanke åt hur ledsen jag blir eller vad namnen gör med min självkänsla. För dem är det bara kul. Och såklart, ännu roligare blir det när namnen sprider sig och börjar användas av andra som inte ens går i min klass. I duschen efter gymnastiken håller de hårt i mina armar och någon sätter på kallvattnet, alla skrattar högt när jag skriker av kylan och sprattlar för att komma loss. Gymnastikläraren skrattar också när han ser dem hålla fast mig, sedan går han därifrån utan att säga åt dem att sluta. Och när de äntligen släpper mig har mina kläder i omklädningsrummet kastats högt upp och längst bak på de jättehöga gammaldags träskåp där klassen kan förvara sina gympakläder mellan lektionerna. Utan en tråd på kroppen får jag kämpa för att klättra upp och hämta dem och det skrattas ännu mer. På skolgården blir jag puttad och tacklad, en gång faller jag nedför en trappa och slår mig så illa att såret i mitt huvud måste sys. Jag skyddar dem, ljuger och säger att det var en olycka och mitt eget fel men ingen tackar mig för det, nästa dag när jag kommer till skolan med bandage lindad runt mitt huvud blir jag utskrattad och allt fortsätter precis som förut. Blir indragen till skoltoaletterna i källaren, de som alla undviker att besöka. Någon håller vakt, någon annan slår mig hårt i magen och tvingar mig att kippande efter andan säga löjliga och förnedrande saker som de skrattar åt. Och när det är dags att sluta för dagen står min cykel med platta däck utan ventiler.

Det är givetvis inte allt på en gång men oftast går det inte många dagar utan att något inträffar, och när det väl gör det känns det sällan som någon tillfällighet att det är just jag som drabbas och ingen annan. Det känns som om jag är fritt villebråd och de som tycker det här är roligt förstår snart att de kan komma undan med det mesta för ingen verkar ingripa, allra minst de vuxna i skolan trots att de omöjligt kan ha missat vad som pågick. Ingen verkar inte vilja se något alls, kanske för att titta åt andra hållet är det enklaste att göra.

Inte ens när jag uppbådar all styrka jag kan finna och spelar min gitarr inför alla i aulan och på riktigt tror jag har en chans att vända utvecklingen bryr sig någon. Istället blir det killen i parallellklassen som spelar trummor totalt ur takt i ett amatörmässigt band som låter fruktansvärt som får all uppmärksamhet. Jag kommer fortfarande ihåg hur den avgrundslika besvikelsen kändes.

Sväljer stoltheten och förstår. Har man inte skydd av en grupp är man ingen. Är man inte en av de starka får man helt enkelt bita ihop och ta den skit andra slipper. För att de ska slippa. För att det inte ska bli ännu värre. Men det är väl så världen i skolan fungerar. De starkare ger sig på de svagare för de vet deras offer inte kommer ge igen eller skvallra. De vet att de kommer garanterat vinna och komma undan med det och de kommer känna sig ännu starkare. Jag vet att jag inte är vän med någon av de coola på skolan och förstår så väl att ingen kommer ställa sig på min sida om jag slår tillbaka så jag gör vad så många andra före mig har gjort – jag håller käft och hittar på lögner för dem därhemma som är tänkta att förklara smutsiga kläder och ett ständigt behov av nya cykelventiler, håller låg profil och hoppas att allt på något mirakulöst sätt ska bli bättre, hoppas att de ska tröttna och ge sig på någon annan.

I skolan är jag väl ingen toppelev, mina resultat finns någonstans i den övre halvan av mitten. Men jag är flitig och kämpar på, jag gör mina läxor och lyckas oftast bra på proven och det är aldrig några kvarsittningar, inga brev eller telefonsamtal hem från mina lärare. När intresselistan till skolans frivilliga fritidsaktiviteter skickas runt skriver jag upp mig på fotokursen. De flesta andra vill spela fotboll, innebandy eller basket så från min klass är det ingen annan som sätter sitt namn på den listan, det är bara jag. Kanske tycker de att jag är en tönt men kanske tycker jag på samma sätt att det är bara skönt att slippa dem alla, att jag är ensam från min klass gör mig absolut ingenting.

Vid första tillfället samlas vi en kväll i skolans fotolabb i källaren under expeditionen. Det är så jag träffar honom för första gången. Doften av kemikalier är stark och det sticker i näsan några minuter innan jag vant mig. Ledaren för kursen skakar hand och hälsar på alla deltagare och han presenterar sig lite extra för oss som är nya och inte känner honom sedan tidigare. Välkommen! Hej, jag heter [B], vad heter du? Hans hand är stor, greppet är fast och han tittar mig djupt i ögonen. Det känns ovanligt och jag är inte alls beredd, vet inte vad jag ska svara så jag stammar mest och säger något korkat i stil med ”…öhhh…hej?”. B skrattar högt men det är ett vänligt skratt, det är ett skratt jag tycker om, så långt från de skratt jag brukar höra när de omringar mig på skolgården.

Det tar inte lång tid för mig att förstå att B är en av skolans mest omtyckta och respekterade personer. Alla känner till honom, alla vet vem han är, nu även jag. Fritidsledaren. Har varit på skolan i många år, det får jag berättat för mig. I mina ögon påminner han lite grann om en björn. Inte så lång men ganska kraftig. Har nästan alltid på sig en flanellskjorta som inte döljer hans mage speciellt bra. Stort skägg och en brummande röst och ett högt skratt som lätt smittar av sig. Ser nästan ut att vara hämtad från en motorcykelklubb. Han kommer senare visa mig bilder på honom utan det där skägget och han ser helt enkelt inte klok ut så. Ska ha skägg. I mina ögon är han gammal precis som alla andra vuxna. Men på riktigt? Trettio. Fyrtio? Nog närmare fyrtio än trettio.

En del är rädda för honom, men andra ser honom som den häftigaste vuxne personen de någonsin träffat. Respektingivande. Myndig röst som utstrålar auktoritet. Men också värme. Kanske även tillit och trygghet. Han känns självklar, som om han har absolut inget att bevisa. Det sägs att han har varit militär innan han började på skolan och det ryktet är inget jag tvivlar på, ingen som hört hans barska röst eka i skolkorridorerna kan knappast göra det. B kan ta ett skämt, han har alltid ett vänligt ord över, han kan lyssna, han är rättvis men han är ingen man bråkar eller tjafsar med för hans armar ser ut som de kan kasta vem som helst långt ut på skolgården. Han är en sån som kan få stopp på ett slagsmål bara genom att stå där med armarna i kors, stirra och harkla sig lite.

B och jag finner snabbt varandra. Jag vet inte riktigt hur det började. Kanske spelar det ingen roll, troligtvis är det inte heller någon tillfällighet. När jag väl lärt känna honom är han inte ett dugg skrämmande, jag tycker han är hur skön som helst. B visar mig mörkrummets alla hemligheter och han har inget emot att hjälpa mig när jag ber om det. Blanda vätskor. Maska. Belysa. Räkna sekunder. Han tar min hand och visar hur jag liksom med ett magiskt handlag ska röra fotopappret med den lilla tången i skålen med framkallare. Står nära bakom mig, lutar sig fram och jag kan känna hans stickiga skägg. Min hand i hans stora näve, tillsammans rör vi pappret sakta i en mjuk åtta tills bilden börjar framträda. Vänta till rätt ögonblick… håll upp, låt droppa lite, över till stoppvätskan. Skölj. Violá! Jag tycker om hans trygga sätt, tycker om när han lägger sin hand på min axel, hur han håller den kvar medan han pratar och tar sig tid att förklara och visa. Han får mig att känna mig speciell, som att han verkligen finns där för mig. Ganska snart får jag känslan att B behandlar mig bättre än andra och att det är likadant i fritidslokalen på rasterna. Han hälsar alltid lite extra glatt och personligt och han hittar på roliga smeknamn till mig, smeknamn som inte alls är nedsättande eller tänkta att göra mig ledsen.

Jag älskar när han använder dem.

När det längre fram visar sig att vi har ytterligare ett gemensamt intresse förutom fotografering, ja då börjar jag riktigt tycka om dessa tillfällen vi har tillsammans. Sjöliv. B är en hängiven seglare och min familj har nästan alltid haft båt, visserligen en motorbåt, men jag är van vid sjön och åker själv gärna ut. Fiskar eller bara njuter av friheten. B:s fantasifulla berättelser medan vi väntar på att våra framkallade bilder ska torka, hans berättelser om stormar, skeppsbrott och havsörnsattacker är både spännande och roliga att lyssna på. Kanske inte alltid helt sanna, det anar jag snabbt, men då han är en god berättare spelar det faktiskt ingen roll.

Det går ett tag. Hösten och vintern har passerat, det är återigen vår. Efter att ha träffats i mörkrummet och fritidslokalen nästan varje dag under läsåret har B och jag utvecklat en djup vänskap, åldersskillnaden till trots. Jag uppfattar honom mer förstående än mina föräldrar och han känns som en kompis jag kan lita på. Att ha någon som lyssnar på mig och faktiskt pratar med mig, det känns fantastiskt. Helt plötsligt känns det som att jag syns, som att jag äntligen finns.

Fotokursen är slut för kvällen och alla är på väg hem när B ber mig stanna en stund till. Jag blir lite förvånad men också nyfiken och väntar såklart. När det bara är vi två kvar tittar han på mig och frågar om jag vill följa med och segla den kommande helgen.

Det här var helt oväntat. Om jag vill??? Jag blir eld och lågor! Självklart!!!

När jag kommer hem gör jag mitt yttersta för övertala mina föräldrar, och när B en kväll även ringer och pratar med dem för att förklara och försäkra sig att allt är i sin ordning, ja då är det ingen tvekan alls längre – jag får åka.

Den första trippen är en dagsutflykt på Mälaren. Jag kommer fortfarande ihåg den dagen som om det var igår. Vi träffas tidigt på morgonen vid båtklubben som ligger på cykelavstånd från mitt hem. Men den här gången tar jag inte cykeln, istället sitter jag i baksätet i vår bil och mamma och pappa följer med. B väntar på oss, han ler stort och vinkar när han ser att vi kommer och han möter upp när vi kliver ur bilen. Segelbåten är både större och finare än jag hade föreställt mig och när jag tittar ner i kabinen ser den ut som ett palats av blankpolerade träytor och mjuka dynor. Jag känner mig stolt att få vara med om detta, hoppas nästan att några av mina klasskompisar ska se mig och bli avundsjuka. När vi har kastat loss och är ensamma visar B mig grunderna i segling och jag får ett tag även styra den stora båten alldeles själv. B sitter bredvid och hjälper till bara lite grann. Hans stora hand ovanpå min, beredd att korrigera kursen om jag inte gör det. Min mamma har skickat med köttbullssmörgåsar inslagna i stanniol och MER i tetror. Det är precis så härligt som jag försöker beskriva det. Jag skiner som en sol när jag kommer hem igen framåt kvällen.

Det är så här långt jag brukar berätta, det är också så här jag önskar att det egentligen var. divider

EFTER ATT HA DAGSEGLAT några gånger ska vi nu vara ute hela helgen och sova över i båten. Det var B:s förslag och det krävdes ingen större ansträngning för att övertala mina föräldrar att gå med även på detta, själv är jag spänd och jätteglad. Och så ger vi oss iväg.

Vi seglar hela dagen och på kvällen jag somnar snabbt av båtens lugna rörelser bland kuddar och varma täcken. Nöjd med livet. Har hittat en vän. Någon att lita på. Någon att skratta tillsammans med. Någon som förstår. Någon som bryr sig. Någon som tar sig tid. Någon som ser mig. Fast egentligen är jag totalt blåst och bortgjord. Är en lättlurad naiv skitunge som inte fattar ett smack. Förstår inte att jag borde gett mig av för länge sedan. Ser inte tecknen. Borde vara jävligt långt därifrån.

Den natten blir jag våldtagen.

Eller egentligen kanske jag inte blir det för det förekommer ju inget våld. Det känns svårt att försöka förklara men han hotar mig aldrig, inte heller håller han fast mig, han bara sitter på sängkanten i mörkret bredvid mig utan att säga något. Det är så jag vaknar och det tar några ögonblick innan jag har vaknat tillräckligt mycket för att förstå vad som sker, innan den förlamande paniken fullständigt tar över. Jag kunde ha vrålat åt honom att ge fan i mig. Kunde ha klöst honom i ansiktet eller sparkat hårt i hans skrev. Något. Vad som helst. Alla hade förstått när jag berättar varför, alla hade sagt att det var bra gjort och vänt sin ilska och avsky mot honom, kallat honom monster. Men det kommer inget skrik från min mun, det kommer ingen spark från mina ben. Det kommer inget motstånd alls, ingenting händer. Min dumma kropp fryser fast, jag kan inte röra mig, bara ligger där med neddragna kalsonger och känner hur han onanerar mig.

Nästa dag råder det en tryckt stämning. Jag vill säga att det kändes fel, jag vill säga att jag inte gillade det som hände och att han inte ska röra mig på det sättet. Men det går inte. Jag kan inte få fram orden hur jag än försöker, hur mycket jag än vill. Hur pratar man med en vuxen om något sådant, hur pratar man med någon om det?? Det enda jag kommer på att göra är att låtsas som det regnar och jag gömmer min olust i något skrymsle. Ingen av oss nämner något om det som hände, vi pratar om allt annat utom just det. Vi fortsätter som vanligt, fokuserar på seglingen.

Tillbaka till båtklubben på söndagskvällen, får skjuts hem, står där i hallen med ny solbränna. Kanske tar han en stor risk och är orolig att jag ska berätta men kanske känner han sig redan säker på att jag inte kommer göra det. Har det varit en bra helg? Mina föräldrar tittar nyfiket på mig. En fantastisk. Härligt väder, perfekt segling. Vi har haft det jättebra. Försöker se glad ut samtidigt som jag balanserar orden, gör mitt yttersta att få det att verka trovärdigt i väntan på att jag själv ska komma på vad jag borde säga. För vad ska jag göra nu, vad ska jag säga, hur ska jag säga det? Det hela har hänt så plötsligt, nu står jag här och förväntas berätta någonting så jag säger det jag tror mina föräldrar vill höra. Jag skäms, jag är förvirrad, jag kan inte greppa situationen.

Jag ljuger rakt ut, det är det enda jag kommer på.

Det har inte hänt.

Om jag inte tänker på det kanske det inte betyder något, och då är det heller ingenting.

Men så blir det givetvis aldrig. Kan inte tänka på något annat de kommande dagarna. Försöker förstå, försöker reda ut. Vad var det som hände, varför? Vi är ju kompisar, allt är så förvirrande, vår vänskap är inte alls om sånt där. Kanske var det jag som gjorde något som fick honom att tro att jag ville? Jag stoppade ju inte honom, jag sa aldrig ifrån och jag fick ju stånd, då kanske det är mitt fel. Tankar som inte passar in någonstans och som jag inte förstår vidden av rusar runt, till slut kommer jag fram till att B måste ha dåligt samvete, precis om jag har. Han ångrar sig säkert jättemycket, han inser säkert hur fel allt blev. Det hela var bara ett stort misstag. Jag vill så gärna tro att det är så.

Det måste ju vara så. Eller hur?

Till slut övertalar jag mig själv att det är precis så det är.

Jag gör vad jag kan för att se ut som vanligt, jag gör vad jag kan för att inte röja något av det som pågår inom mig. Livet runtomkring går vidare som om ingenting har hänt. I skolan är B precis samma person som tidigare, han är gladlynt och han skojar med alla som vanligt. Och så kommer han till mig och undrar om jag vill segla med honom nästa helg med. Min övertygelse att det hela bara var ett misstag känns med ens inte alls fullt så säker, det här känns inte ett dugg bra i min mage. Det knyter sig till en klump och det känns som jag är på väg att drunkna men min mamma blir glad när hon får höra talas om erbjudandet. I samma sekund som jag berättar för henne att jag blivit tillfrågad inser jag hur fruktansvärt dumt det var av mig. Jag skulle inte ha sagt något. Vad roligt, visst ska du väl göra det?! Helvete, vad ska jag göra. Jag kan inte säga nej, det skulle se konstigt ut, det skulle få henne att börja ställa frågor jag inte vill svara på. Finner mig själv inträngd i ett hörn. Så jag accepterar, jag säger att jag vill. För jag vill ju att B ska fortsätta vara min vän, jag vill ju givetvis segla med honom, jag fullkomligt älskar det och innerst inne hoppas jag att allt ska vara som vanligt, att det som hände bara var ett misstag.

Vi seglar hela dagen. Liksom förra gången är allt till en början är perfekt, allt är kul, ingenting händer som ens ger den ringaste fingervisning att det skulle vara något fel på vår vänskap. Den som händelsevis ser oss tillsammans har ingen som helst anledning att misstänka att saker och ting inte står rätt till. Visst, jag kan inte låta bli att tänka på det som hände förra gången och det gör mig orolig men jag gör mitt bästa för att ignorera den känslan. Jag vill inte förstöra någonting. Vi seglar, vi äter lunch, vi seglar ännu mer. Så småningom ankrar vi för kvällen i en skyddad vik där vattendjupet är tillräckligt för segelbåten. B ordnar middag och vi sitter där medan mörkret faller. Pratar. Skrattar. Äter. Vi berättar vilka band vi gillar och på min gitarr försöker jag plocka ut våra favoritlåtar. Lyckas ibland men oftast inte. Men det gör inget att jag spelar fel ackord för han berömmer mig ändå, ibland börjar han sjunga trots att han har ingen som helst sångröst och jag skrattar så jag nästan glömmer bort att spela. B dricker rödvin och röker. Ser hans cigarett glöda i mörkret likt en knasig flämtande fyr. En cigarett som han har gjort till en konstform att röka så länge som möjligt utan att behöva aska.

Min oro stegras då det blivit sent och myggorna är för envisa och det är dags att stänga in oss i segelbåtens kabin. Stunden som fått mig att hela veckan ha ont i magen är inne.

Den här gången bryr sig inte B om att vänta tills jag somnat.

Han börjar klä av sig och jag gör detsamma för jag hoppas vi gör det bara för att det är dags att sova. Innerst inne förstår jag nog men jag hoppas ändå att jag har fel. Men så tar han av sig kalsongerna och då vet jag att det otänkbara är på väg att inträffa. Den förlamande känslan är här igen, hur mycket jag än vill kan jag inte förmå mig att uppbåda något slags motstånd. Tveksamt tar jag också av mig. Inte för att jag vill, utan för att jag inte vet hur jag ska låta bli, för att jag känner att jag måste. Handen på min axel för mig mot sängen och trots att jag hör hur B säger att jag inte behöver vara orolig är jag jätterädd.

Den kvällen får jag uppleva mitt livs första avsugning. Han skrattar när han är färdig och säger att vi ska byta plats. Jag verkligen vill inte men känner att jag inte har något val så jag gör det. Det är fullt i min mun och det är äckligt och det känns som jag ska kräkas.

De brutalt ärliga rader du nyss läste har jag ändrat så många gånger. Jag har gång på gång försökt berätta, jag har famlat efter ord för att förklara och kanske även rättfärdiga mig själv men det går helt enkelt inte. Hur kan man få någon att förstå hur rädsla och maktlöshet kan framkalla en reaktion som kanske påminner om ett outtalat medgivande men egentligen är något annat. Något helt jävla annat. Det går helt enkelt inte. Trots det skäms jag än idag så fruktansvärt mycket över vad som hände. Jag skäms över mig själv och känner mig så förbannat skyldig när jag inser hur idiotisk och hur fel min passivitet blev.

Men inte desto mindre – det var så här det började, det var så här jag fastnade.

Precis som det är svårt att förstå är det jävligt enkelt.

divider

 

DET ÄR NOG NÄR B inser att jag inte förmår att stoppa honom som hans territorium snabbt expanderar och det dröjer inte länge förrän han finns så gott som överallt i mitt liv, även långt utanför seglingen.

Han erbjuder mig skjuts hem på kvällen efter fotoklubben och han har en förmåga att träffa på mig då jag slutat skolan för dagen. Han försöker se överraskad ut när han låtsas leta efter något bland röran i bakluckan.

” – Hej. Jaha, här kommer du. Vill du ha skjuts hem?”

Ibland har jag något annat att göra – eller så ljuger jag och skyller på det – fast oftast lyckas jag inte säga nej. Kliver in i hans Volvo väl medveten vad det innebär. Som vanligt luktar bilen starkt av cigaretter och den är alltid ostädad, det är skräp efter säsong, snöskyffel spolarvätskeflaskor och startkablar, eller glasspapper och läskflaskor. Och så fimpar såklart. B kör gärna omvägar för att släppa av någon annan medföljande skolkamrat och när vi till slut är ensamma dröjer det sällan länge innan det börjar. Hans hand på mitt ben, blicken, leendet. Orden som vi bägge vet vart de leder.

”- Ska vi stanna en stund? Snälla, du kan väl…”

Det brukar bli parkeringsgaraget i förortens centrumanläggning, längst ner i källaren eller högst upp, våningar som normalt bara utnyttjas när garaget är proppfullt på helgerna. Eller skogsområdet vid båtklubben. En kväll parkerar han i mörkret på den nattstängda bensinstationen tvärs över gatan utanför mitt hus. Jag kan se hem, kan se det kalla flimrande ljuset från vår TV i vardagsrummet. Är livrädd att min mamma eller pappa ska titta ut och få syn på oss. Bilen är ställd så han har koll på om någon kommer men det inträffar givetvis aldrig. Ingen tar oss någonsin på bar gärning när jag lutar mig över och gör det jag känner att jag måste göra, hans hand fumlar med knapparna till mina byxor för att sedan letar sig ner i mina kalsonger. Det finns alltid en rulle hushållspapper nära tillhands i hans bil. Praktiskt, men knappast någon tillfällighet.

Tids nog fortsätter den avbrutna färden. Nu är han på gott humör, pratar om både det ena och det andra som jag ändå inte känner för att lyssna på. Ibland ber jag honom stanna och går sista biten hem, vill inte att någon ska se att jag kliver ur hans bil. Förstår att det kan se lika fel ut som det är, förstår att någon kan börja undra. Fast B verkar inte bry sig, han är nästan nonchalant, det är tydligt att han vet vilka risker han kan ta och inte. Säger jag inget släpper han av mig utanför mitt hus utan att tveka. Han till och med vinkar och kör iväg som inget har hänt, precis som om allt är som det ska vara. Jag gömmer mig bakom min fasad av likgiltig vardaglighet och låser upp ytterdörren utan att visa en endaste min att något värt att nämna har hänt.

Det blir även en gång hemma hos mig när jag av någon anledning inte är i skolan, kanske är det studiedag, kanske är jag sjuk. Han ringer och jag är dum nog att svara, dum nog att svara ärligt på frågan om jag är ensam hemma. En annan gång får han mig att följa med till förrådet i träslöjden efter att fotoklubben slutat för kvällen under förespegling att jag ska hjälpa honom bära någon trädetalj till segelbåten som han har slipat och lackat på lediga stunder. Mycket riktigt, en brunlackerad lucka finns där men det gör ingen skillnad, det slutar på samma sätt som alltid, med mig på knä och hans händer i mitt hår, med honom i min mun och det är svårt att andas.

Under vintern när seglingen fryser inne gör vi annat. Går på bio, besöker något knasigt museum, gör resor till närbelägna städer, sover ibland över på hotell om vi åker lite längre bort. Äter på McDonalds eller på riktiga restauranger med dukar på borden. Besöker en fotomässa i Köpenhamn och den årliga båtmässan i Älvsjö, vi gör en resa till Helsingfors med de jättestora färjorna. Givetvis känner han någon som jobbar ombord på fartyget och vi får en rundvandring bakom kulisserna. Att sätta på sig hörselskydd och overaller som luktar olja och titta på de enorma maskinerna känns väldigt spännande. Det händer ofta. B verkar ha vänner både här och där och vi får guidade turer på alla möjliga platser dit allmänheten vanligtvis inte har tillträde. Och visst, utflykterna är både roliga och spännande. Säg vilken kille som inte vill prova på att ploga snö med en stor hjullastare eller lägga skum från en brandbil eller besöka flygplatsens kontrolltorn.

I segelbåten och på hotellrummen är det ungefär på samma sätt varje gång. Först är det hans tur, han onanerar mig eller utför oralsex. Jag försöker låta bli att vara där, försöker låta bli att känna något men det är inte så lätt när min kropp reagerar precis som den är programmerad att göra, det känns som om min egen kropp sviker mig, som om den står på hans sida. Ibland gör han det fort, ungefär som om han vill få det snabbt överstökat, men ibland låter han det ta tid och man skulle nästan kunna tro att han på riktigt inte gör det för sin egen skull, utan faktiskt försöker få mig att tycka om det. Ibland vill han att jag ska onanera mig själv, det är nog det värsta. Han sitter där, tar på sig själv, tittar på. Det är för nära, det blir omöjligt att stänga av och fly. När har fått som han vill och är färdig skrattar han och är nöjd. Ja, jävlar i helvetet!! Sedan är det dags att byta plats.

Det är märkligt hur hjärnan börjar resonera när den har blivit tillräckligt störd, tillräckligt länge.

Hur annars kan jag tycka att onanera honom är högsta vinsten?

Runka. Det krävs ingen större talang eller engagemang för det, bara uthållighet. Är beredd att utan protester onanera honom en gång till om han så vill, även när jag vaknar mitt i natten av hans händer innanför min pyjamas och när han efteråt vill att jag onanera honom som ”tack”, ungefär som om jag borde vara tacksam för att jag får sitta där yrvaken med hans kuk i min hand – men jag gör det gärna. Att se det på detta sätt måste tyda på en obehaglig och skrämmande realistisk insikt, ett slags minsta motståndets lag. För jag vet så väl att ett enkelt jävla runk är så mycket lindrigare än att stå på knä och ha hans händer i mitt hår, därför försöker jag göra det så bra som möjligt. Jag vet att ett runk är ingenting alls jämfört med att stå på knän som gör ont och svälja hans kuk och vara orolig att han inte ska stoppa mig i tid, ett runk är så mycket bättre än att få den där hemska smaken i munnen när han inte gör det, en smak ingen tandkräm i världen tar bort, en smak som stannar en livstid. När jag en gång kräks ber han om ursäkt och verkar vara uppriktig men i samma andetag antyder han likväl att det var delvis mitt eget fel. Han kunde inte förmå sig att stoppa mig, det var så skönt. Men. Att suga av honom är trots allt bättre än att stå på alla fyra och känna hans grepp om mina höfter, bättre än att hålla i lakanet och blunda och vänta på att han ska pressa sig in. Han säger att han ska vara försiktig och kanske är han det men han är ganska stor och det gör ont. När jag efter första gången hittar blod i mina kalsonger blir jag jätterädd och börjar gråta, B tröstar mig och säger att det är ingen fara, han säger att jag är hans pojke och att jag är jätteduktig. Men han fattar verkligen inte, jag vill inte vara hans jätteduktiga pojke, inte på det sättet. Kalsongerna vågar jag inte ta hem, jag kastar dem så att min mamma inte ska råka se när hon stoppar dem i tvättmaskinen. Jag tror han förstår att det skrämmer mig för han gör det bara ett par gånger, när han är rejält berusad. Det är nog de enda gångerna då jag upplever honom som hårdhänt.

Rövknull. I skolan brukar de använda det ordet när de retas och de skrattar högt. Jag skrattar också. För att det är enklast så. Helst vill jag bara skrika åt dem att hålla käft för de fattar ingenting och springa iväg – men det går givetvis inte. Så jag skrattar. Åt att bli rövknullad. Tvingar mig att skratta tillsammans med dem. Åt mig själv.

Men varför säger jag inget? Varför stoppar jag inte honom? Varför låter jag det hela fortsätta trots att det är uppenbart att den vänskap han vill ha innehåller något helt annat än det jag är intresserad av? Det är helt omöjligt att på något enkelt och logiskt sätt förklara varför jag håller fast vid B, varför jag kommer varje gång han kallar på mig, varför jag frivilligt söker upp honom, varför jag under så lång tid trots allt betraktar honom som min vän.

Ju äldre jag blir, desto mer obegripliga och smärtsamma blir dessa frågor.

Givetvis förstår jag att det vi gör är fel, jag är ingen idiot på det sättet. Känner mig smutsig som fan och jag skäms ögonen ur mig. Är livrädd för vad de i skolan ska säga om de får veta vad vi håller på med, är rädd att jag ska bli utskrattad, bli än mer mobbad, bli kallad bög. Jag är också rädd att min pappa ska skälla på mig för att jag inte har sagt ifrån, för att jag inte gjort motstånd och slagit mig fri, för att jag inte har berättat eller slagit larm. Kanske säger jag inget för att de lögner jag berättar för att skydda min smutsiga och skamfulla hemlighet snabbt stiger över mitt huvud och känns omöjliga att ta tillbaka. Kanske är det för att jag är rädd att ingen ska tro på mig om jag gör det: Han är vuxen, känd och alla tycker om honom – jag är ingen. Kanske är det för att perspektivet förskjuts, det förvrids, för att jag trubbas av, för att det efter ett tag känns som en oskriven regel att han ska kladda på mig när vi träffas, sedan ska jag visa någon slags sjuk tacksamhet genom att göra de saker han säger åt mig att göra. Eller kanske är det för att jag känner mig liten och otillräcklig och det känns som jag inte kan göra någonting åt det som sker.

Eller ännu värre; jag är rädd att höra att det är mitt eget fel, att jag har mig själv att skylla. Och kanske är det också så, iallafall delvis.

Men jag förstår också att om jag berättar sanningen kommer jag mista allt det andra som jag tycker så mycket om, det som är värt att komma tillbaka till. Seglingen. Äventyren. De roliga upptågen. Känslan av att höra hemma. Jag kommer att förlora den B jag tycker om: Han som är rolig, han som är min vän, han som håller de värsta mobbarna på avstånd, han som skrattar åt mina skämt, han som ser mig, han jag kan berätta allt för, han som får mig att känna mig speciell, han som känns trygg att vara nära när jag vaknar mitt i natten av en mardröm.

Jag kan inget säga eller så ljuger jag mig ur alla situationer som känns obekväma. Inser att så länge jag inte berättar sanningen är min skamfulla hemlighet säker, så länge ingen får veta något är jag säker.

Det resonemanget saknar all logik, men det är så det känns.

divider

FRAMÅT MITTEN AV VECKAN frågar B som vanligt om allt är okej inför seglingen den kommande helgen. Nu har det har gått ungefär ett och ett halvt år sedan allt startade, nu är jag 15 och går i nian. Vid det här laget har allt hänt om och om igen, inget är nytt, jag vet precis hur det brukar vara och vad som brukar hända. Jag vet exakt hur det kommer att bli.

Den hemsnickrade och amatörmässigt inredda fritidslokalen är som vanligt full av elever som spelar biljard eller pingis fast de flesta sitter nog bara längs väggarna och snackar. Det finns något som liknar en bardisk, bakom den står B eller någon av de elever som har vunnit B:s förtroende och sköter affärerna åt honom, ganska kaxigt, de har definitivt inte gått någon charmkurs. Man kan köpa läsk och havrebollar eller låna pingisrack, biljardkö eller något spel mot pant, oftast skåpnycklarna.

Den gångna sommaren hade vi seglat tillsammans en hel vecka i sträck. Mina föräldrar skjutsade mig till båtklubben så den gången slapp jag iallafall åka i hans skräpfyllda och cigarettstinkande bil. Jag såg på när de skakade hand, de pratade och skrattade och var trevliga och han såg helt vanlig ut. Min mamma och pappa uttryckte tacksamhet för att B engagerade sig i mig och de stod på bryggan och önskade oss en trevlig resa när vi kastade loss, jag såg dem stå kvar och vinka när vi gav oss av. De var helt ovetande om att jag åkte iväg tillsammans med ett kräk och skulle bli utnyttjad. Skulle tro att de fortfarande satt i sin bil på väg hem då jag stod på knä med hans kuk i min mun den första av så många gånger den veckan.

Han vet att jag svarar ja. B har sedan länge insett att jag håller käft vad som än händer. Jag tillhör honom, jag kommer varje gång han kallar på mig, jag gör det han ber om. Det är nog därför han frågar öppet inför alla andra i fritidslokalen. Bara för att han kan. Bara för att han vet att jag vet att han kan. En slags triumf. Blickar är riktade mot mig, blickar som är avundsjuka över vår vänskap, blickar som inte har en jävla aning. Vad kan jag göra? Inte ett skit. Det knyter sig hårt i min mage. B tittar på mig, väntar på svaret. Javisst, hör jag mig själv säga. Perfekt, svarar han och vi gör upp detaljerna som inte skiljer sig så mycket från det som nu närmast blivit rutin.

Rutin, javisst. Men denna gång ändå inte.

När jag gav mig av hemifrån visste jag inte att den här gången skulle allt ändras.

Fredag kväll, efter att ha ätit middag hemma. Står utanför mitt hus och väntar på att B ska komma och plocka upp mig. Jag har väskan packad, den nylonsträngade Levin-gitarren min pappa köpte åt mig för länge sedan står lutad mot mitt ben i sitt svarta fodral. B handlar mat innan han plockar upp mig. Allt är som det brukar vara. En stund går, så ser jag Volvon svänga in. Extraljusen inbyggda i grillen skiljer hans bil från alla andra liknande gröna 244:or. Det är så jag känner igen hans bil. B röker som vanligt, han ler när han ser jag är på plats. Svänger in på gårdsplanen, vänder och stannar jämte mig, dörren öppnas.

”- Hej. Är du redo??”

Som vanligt verkar han glad och förväntansfull. Det kanske inte är så konstigt.

”- Jepp. Alltid redo”, svarar jag och gör en fånig scouthälsning som han fnissar åt.

Fånig, eftersom han vet att min scoutkarriär endast var en dag lång. Jag var runt tio år när jag på order av min mamma följde med en kamrat som var inbiten scout. Tyckte inte alls om det och har alltsedan dess vägrat att befatta mig med scouterna. Den episoden känner B till, den har jag berättat för honom. Givetvis.

Min mamma står i fönstret en trappa upp och tittar på. Hon vet ingenting, verkar inte misstänka något alls, jag ger henne aldrig anledning att göra det heller. Jag vinkar och ler och hon vinkar glatt tillbaka och skickar en slängpuss. Jag skäms, hon vet hur pinsamt jag tycker det är och jag ser henne skratta lite extra bara därför, men jag skäms också för att jag inte är ärlig mot henne och för att jag ljuger henne rakt upp i ansiktet. Men det är som det är, det är inget jag kan göra något åt. Så skickar jag in min väska och gitarren i baksätet och hoppar in där fram. B vinkar också, sedan åker vi.

Vägen till båtklubben på Värmdö där segelbåten numera finns tar ett tag att köra, ungefär en timma skulle jag tro. Stockholm i skymning passerar utanför rutan. Vi pratar om ditt och datt under tiden, vad vi än kan komma på. Skolan. Musik. Sport, ja det är mest B som pratar om sådant förstås, jag är inte speciellt intresserad. Om vädret i helgen. Stämningen är avslappnad, ändå lite spänd. B tänder ytterligare en av sina cigaretter, fönstret på hans sida är lite på glänt och det mesta av röken sipprar ut den vägen. Lite stannar dock kvar och får bilens inredning att stinka än värre. Jag misstänker att den tjocka stanken av cigaretter omöjligt går att få bort hur man än skulle försöka. Askkoppen är full med fimpar. Han tömmer den nog aldrig. Det ser inte ut så iallafall.

När vi kommit fram till båtklubben håller det på att mörkna. Vi hjälps åt att bära väskor och matkassar mellan parkeringsplatsen och båten. Man får inte köra hela vägen fram till bryggan så det blir ett par promenader fram och tillbaka innan allt är på plats. B har satt på sig en kofta, sitter där i sittbrunnen med en öppen vinflaska, röker och ser nöjd ut, myggen till trots. Att åka till segelbåten och göra allt klart redan på fredagskvällen är en smart idé, även om det har blivit ganska sent och vi båda vid det här laget är trötta. För nu är vi på plats, i morgon bitti efter att ha sovit över i båten kan vi kasta loss direkt. Frukost äter vi medan vi seglar. Vi ser bägge fram emot nästa dag.

Fast ännu är det bara förstås fredagskväll. Jag vet att jag har en natt att ta mig igenom innan seglingen börjar, vet vad den natten innebär. Försöker låta bli att tänka på det och så länge jag inte gör det är det inget problem. Medan B kopplar av i sittbrunnen med sitt vin och sina cigaretter är jag nere i båten och packar upp min väska. Lägger kläder och andra småprylar på min hylla. Gitarren är som vanligt med, även om fukten ombord på båten gör den ostämd och närmast ospelbar glömmer jag den aldrig. Den röda walkmanspelaren B köpte till mig är givetvis också med. En walkman! På den tiden och i min skola var en äkta walkman det hetaste man kunde ha. Bara de allra coolaste i skolan hade en sådan. Och jag. Men jag vågade aldrig ta med min walkman till skolan, förstod att den omgående skulle tas ifrån mig. Kastas upp i träden eller bara ”försvinna”. I den sitter ett nytt blandband jag ser fram emot att lyssna på. Sham69. The Clash. Joy Division. Ebba Grön. KSMB. Echo & The Bunnymen. UK Subs. Mest punk men även en hel del New Wave. Och piano. Skäms lite över det men jag tycker faktiskt om att lyssna på klassisk pianomusik. Satie är min favorit, möjligen något av Chopin också. Fast det är inget jag talar högt om i skolan. Man behöver ju inte ge mobbarna extra bränsle.

Så känner jag båten gunga till då jämvikten rubbas när någon rör sig.

Vet vad det betyder. Vet vilken stund som är kommen, vet vad som förväntas av mig. B behöver inte säga något, han behöver inte truga och be, han får som han vill utan att fråga. Jag är som en jävla hund, kommer så fort husse kallar. Rulla runt. Vacker tass. Spela död. Han har tränat mig väl. Jag är det perfekta husdjuret.

B har släckt sin cigarett, kommit ner i båten och stängt den lackade trädörren efter sig. Drar för gardinerna och släcker ljuset. Han har satt sig i sin koj och tittar på mig. Tittar på mig. Tittar. Den blicken. Jag ställer undan min väska, börjar sedan klä av mig. För att han vill att jag ska göra det. För att det är så här det brukar vara. Ganska långsamt, utan någon större entusiasm. Hoppas kanske att B ska se min motvilja och ångra sig. Låta mig slippa. Men det händer aldrig. När jag står där i halvmörkret i bara kalsongerna hör jag hur B med låg röst berömmer mig medan han börjar klä av sig själv. Hans röst låter annorlunda. Mjukare. Obehagligare. Har aldrig tyckt om när han pratar på det sättet. Tror han sluddrar lite. Det är nog vinet. Eller upphetsningen.

”- Vad jag tycker om att ha dig här. Har jag sagt det? Du är så fin…”

Jag säger inget, lyssnar inte. Slutade lyssna för vad som känns som en biljard beröringar sedan. Hans händer är på min kropp när jag står där framför honom. Händer som tar tag i mina armar och för mig lite närmare. Nära. Egentligen för nära men det finns ingen där som kan säga stopp och nej. Ingen kommer mirakulöst sparka in dörren och ta mig därifrån i sista sekund som på film. Det har aldrig skett tidigare och det kommer inte att inträffa nu heller. B ger mig en kram där han sitter, där jag står, hans stickiga skägg mot min mage. Kramen förvandlas till händer som går innanför mina kalsonger och jag känner hur de faller till golvet. Händerna borde egentligen vara varma och kramen borde innehålla ömhet men jag känner inget sådant. Känner inget alls. Vill inte känna. Tvingar mig att inte känna.

Och så hamnar vi i sängen.

Jag är inte en liten spinkig pojke längre. De få hår jag hade där nere har blivit till en buske, jag har fått några fjuniga skäggstubb och en tillstymmelse till mustasch. Flickrösten är borta. Vid det här laget har jag vuxit rejält på längden och börjar få muskler och lite hår under armarna. Är tillräckligt stark för att göra motstånd men jag gör det inte. Jag har slutat bry mig. Om jag inbillar mig att gravitationen inte gäller mig kan jag fly ut genom takluckan utan att han har en chans att ingripa. Flyr högt upp, långt bort, lämnar min kropp för en plats där ingen kan nå mig. Gräver ner tårna i sanden, känner vinden i mitt hår, tittar på stjärnorna, pratar med dem. I min fantasi gör jag någonting annat, vad som helst.

B väcker mig i gryningen nästa morgon. Vi klär på oss, kastar loss, och efter att ha gått med motor en bit ut från båtklubben sätter vi segel. Jag ordnar frukost som vi sedan äter tillsammans. Som vanligt pratar vi inte om det som hände igår kväll, det känns som om det inträffade i en annan dimension, i en annan parallell verklighet. Inte alls denna.

Nej, i denna verklighet gör vi god fart över fjärden. Jag vid rodret, B sitter bredvid och instruerar och hjälper mig läsa sjökortet. Vi tittar efter gråsäl, havsörn, finlandsbåtar stora som isberg redo att krossa oss samt stressade waxholmsbåtar som ilar fram med stort svall. B:s berättelser medan vi seglar, bara för mig, bara för mina öron. Vi ankrar i skydd av någon ö, äter lunch. Sedan fortsätter vi resten av dagen innan vi stoppar för natten någonstans och ordnar middag.

Han känner nog inte till det men min avsmak håller på att ta över. Allt roligt vi gör, allt som har fått mig att se bortom B:s kladdande händer, allt som har betytt något börjar kännas tomt och innehållslöst. Falskt. Hans vänskap betyder inte så mycket längre. Till slut har den inget värde alls. Kvar blir bara olust och hat. Lagom till ett skollov frågar han om jag vill följa med på en semesterresa, jag vet inte vart för det tror jag aldrig att han sa, men till något varmt och soligt ställe iallafall. Kanske han hade Kanarieöarna eller något liknande i åtanke. Men B äcklar mig för jag vet vad den resan skulle handla om. Och jag är ännu mer äcklad av mig själv för jag vet att om jag följer med skulle det bli precis som han tänkt sig, jag klarar inte av att säga nej och stopp så jag skulle göra allt han ber mig om även om jag inte vill det. Jag ljuger och säger att tyvärr, nej, jag ska på en skidresa med familjen. Jag säger aldrig något till mina föräldrar om B:s erbjudande, istället blir de rejält förvånade när jag ber dem tacka ja till den inbjudan den lokala kyrkoungdomsgruppen hade skickat ut angående en resa till Åre. I mina föräldrars fotoalbum kan alltjämt man se mig, den superusla skidåkaren, posera framför backarnas jättelika snövallar. Ingen annan än jag vet varför jag plötsligt och oväntat ville åka med på denna skidresa.

I själva verket vill jag inget annat än att få ett slut på det här – men jag vet inte hur.

Tillbaka i segelbåten. Mitt i natten, jag vaknar. Det som brukar hända har redan hänt. Det är mörkt, har ingen aning vad klockan är och det spelar egentligen ingen roll. Efter ett par sekunder känner jag hans lukt. B, under täcket. Nära mig. För nära. Lukten av grill, vin och cigaretter. Kan inte somna om, jag verkligen försöker men det går inte. Ligger vaken och lyssnar på B:s snarkningar i mörkret. Kan inte. Mår nästan illa. Känns som jag inte kan andas, som jag håller på att kvävas av hans närvaro.

Försiktigt utan att väcka honom smyger jag upp, rör mig varligt mot båtens minimala pentry. Greppar efter kökskniven. Det är en stadig förskärare. Väger tungt i min hand. Bladet glimmar i det lilla ljus som finns. Håller kniven framför mig, måttar mot honom på avstånd. Det verkar så lätt. Bara ett hårt hugg i bröstet. Bryt av bladet i en sista kraftansträngning och det är över. Ta ett par steg bakåt, betrakta kampen han omöjligt kan vinna, han hostar blod, kanske skriker, se hans liv rinna ut i en röd pöl på durken. Sen? Sätt eld på båtjäveln och se den sjunka. Eller börja grina. Spelar ingen roll, hans liv är i mina händer nu. Bokstavligen. Men jag gör det inte, kan inte. Det är inte jag. B har ingen aning om detta, har inte märkt något. Snarkningarna fortsätter.

Jag kan, men vill inte. Vill, men kan inte. Vet inte vilket som är värst.

Kryper tillbaka ner under täcket bredvid honom, så långt bort jag kan. Det finns ingen annan plats åt mig, finns inget annat. Känner hans värme. Isande värme. Stänger av. Vill inte känna. Drömmarna och sömnen är min livbåt som tar mig härifrån.

Vaknar nästa morgon till lukten av frukost. Stekt bacon. Kaffe. Varm choklad. Ljummen ost. Limpa. Mellanmjölk. Solsken. Skränande måsar och segel på tork. Kluckande vågor mot skrovsidan. B myser i morgonsolen med en kopp kaffe i handen och tittar ner på mig från sittbrunnen. Själv sitter jag på kanten av min koj med rufsigt hår och ser förmodligen så förtvivlat nyvaken ut som bara en tonåring kan göra. B skrattar, han är på topp, riktigt nöjd med sig själv. Han har inte en jävla aning hur nära det var. Jag håller god min men inser att det är nu eller aldrig. Om jag inte greppar den här livlinan kommer någon att dö så här. Han eller jag.

När vi senare är tillbaka, när helgens segling är avslutad och allt är förtöjt och undanstuvat och jag fått skjuts hem igen tar jag till slut mod till mig.

Han sitter i bilen. Jag står utanför med min packning i handen. Ett djupt andetag. Tvingar mig att se honom i ögonen.

”- Jag vill inte åka med dig något mer. Det här var sista gången. Jag vill inte längre.”

B:s leende försvinner med detsamma. Förstår precis vad jag menar. Blir förbannad. Exploderar. Skäller.

”- Efter allt jag har gjort?? Jävla otacksamma gris! Så det passar inte längre, va? Va!”

Ja, efter allt du har gjort. Tror vi ser lite olika på det här. Vad tror du?

Får plötsligt se en helt ny sida av honom. Alla vänliga ord som sagts, allt smicker, all ömhet, alla skratt tas plötsligt tillbaka. B säger så mycket mer otrevligheter om mig och till mig och vi skiljs som ovänner.

Vi fortsätter att mötas i skolan, det går inte att undvika men vi säger inget till varandra, vi undviker varandras blickar. Han ber aldrig om ursäkt, han försöker inte förklara sig. I ett enda slag har jag gått från att vara någon till att vara ingenting, till något som är genomskinligare än luft. Egentligen borde jag vara glad att äntligen kommit loss ur hans klor men det lilla jag får uppleva av den känslan försvinner snabbt. Istället känns det som en serie stenhårda knytnävsslag rakt i mitt ansikte, min näsa mosas och blodet forsar. Och när jag ligger nedslagen på marken blir jag sparkad i min mage. Hårt. Gång på gång. Skinnet spricker och tarmarna väller ut, men inte ens då slutar sparkarna att hagla över mig. Så känns det när mina ögon öppnas och jag inser hur korkad jag har varit, när jag fattar hur mycket jag har låtit mig luras. Jag är gammal nog för att förstå, gammal nog för att veta bättre. Ändå har det blivit så här. Vem annan än jag själv bär skulden?

Kanske är han rädd att jag ska berätta för någon men det gör jag aldrig. Det är helt enkelt omöjligt för mig att säga något. Jag känner mig färdig att kräkas när jag tänker på mig själv och vad jag har gjort. Vad han har gjort med mig. Känner mig obeskrivligt smutsig och förbrukad, och så fruktansvärt skyldig. Jag vet inte vad jag ska säga eller göra så jag håller mig helt enkelt bara borta från honom. Och jag håller tyst.

Hemma får jag såklart till en början lite frågor. Mina föräldrar undrar vart B och mitt seglande har tagit vägen, de frågar även om allt är okej, om något speciellt har hänt. Jag hittar på en rad lögner som är tänkta att förklara, nekar bestämt att det skulle vara något mer. Säger att vi gick på grund, att B anklagade mig för att ha läst sjökortet slarvigt och skyllde grundstötningen på mig. Jag säger att vi grälade och blev osams och att jag inte vill segla med honom mer. Det var en lögn från början till slut, vi hade inte ens nästan gått på grund, men lögnen är bra för den fungerar. Vad annat kan jag säga. De ord som behövs för att berätta, jag kan inte ta dem till min mun. Det knyter sig i min mage. Skammen är för stor. Känslan av skuld likaså. Jag vet inte om min mamma och pappa förstår att det är något djupare men de frågar aldrig. Accepterar det jag säger och stödjer mig i det jag berättat. Om du inte vill segla med honom något mer tycker jag du ska låta bli. De frågar om de ska prata med B men med illa dold panik ber jag dem låta bli och bara låta saken vara. Allt är bra. Jag behöver bara lite tid och lugn och ro. De litar på mig och jag sluter mig allt hårdare bakom den fasad som döljer mina mardrömmar och min ångest.

Den tid som är kvar fram till skolavslutningen är jag är livrädd att B ska ta kontakt med mig. Tänk om han ber mig komma tillbaka, tänk om jag tvingas välja. Blotta tanken på att hamna i en situation där en konfrontation blir oundviklig får mig att drabbas av panik så jag drar mig undan så mycket jag kan. Efter skolan undviker jag fritidslokalen där B härskar – om jag vet att ingen är hemma går jag direkt hem efter skolan, eller så stannar ute extra länge för att det ska se ut som jag varit där. Cyklar runt i förorten, börjar simträna, går till biblioteket eller gör inget alls. Försöker se ut som alla andra.

Så var det med det. Min hemlighet. Tar den med mig. Gömmer den i ett skrymsle. Kastar bort nyckeln.

När skolavslutningen närmar sig avtackas B av rektorn, han ska sluta. Kanske tror han att jag är beredd att berätta sanningen och flyr fältet, kanske är det något helt annat. Jag mår dåligt när jag hör hur uppriktigt ledsna de alla är över att B ska sluta, när jag hör tacktalen i aulan och de smickrande orden över hans insatser i skolan vill jag ställa mig upp och skrika rakt ut. Jag vet hur fel de har. Jag har sett den andra sidan av honom. Vet hur falsk han är. Men jag säger ingenting, håller bara andan.

Och så försvinner B ut ur mitt liv. Jag vet det inte då men jag kommer aldrig att se honom mer, jag kommer aldrig höra något från honom.

Inte förrän det är för sent.

divider

EN PERIOD AV FRUSTRATION och kaos följer. Jag vill straffa B genom att göra mig själv illa, vill straffa mig själv för att jag är en idiot. Vill straffa B för att han har lämnat mig, här, så här. Utan att förklara sig. Utan att be om ursäkt. Han kunde lika gärna ha satt en kula i min skalle och befriat mig från skammen. Känner mig så fruktansvärt ensam, är övertygad att ingen i hela världen kan förstå hur jag känner mig, ingen kan förstå vad jag varit med om. När jag ser alla till synes lyckliga människor mår jag nästan dåligt. Min värld har totalt fallit samman och här går de omkring precis som om allting vore som vanligt! Ingen fattar inte ett skit, alla äcklar mig! Vill hämnas på allt jag hatar så djupt, vill hämnas på allt som får mig att bli illamående – vilket mestadels är mig själv. När jag börjar gymnasiet spårar allt ur, jag hamnar i bråk och blir nedslagen av äldre elever och jag hamnar på galna fester hos folk jag inte känner, dricker mycket, röker hasch om tillfälle ges. Vaknar upp på platser jag har ingen aning hur jag kommit till, har än mindre aning vad som har hänt, vad jag har gjort eller vad andra kanske har gjort med mig. Agerar varken smart eller säkert.

När jag sett till att jag mår riktigt dålig känns det som om jag gett B en fet käftsmäll.

HA!! Rätt åt dig!

Att ge igen är helt enkelt ett helvete.

Ingen frågade hur jag mådde, ingen såg något. Inte ens de som man kan tycka borde vara proffs inom detta område reagerade och försökte ta reda på vad som var fel. Ingen verkar ha sett det som märkligt eller rent av misstänkt när en vuxen man blev vän med en skolpojke och de spenderade nätter tillsammans på hotellrum och i hans båt. Ingen verkar ha ifrågasatt vilka syften han hade med sitt engagemang, annat än utgå från att de var goda. Istället blev min mamma arg när jag kom hem efter en helgutflykt med en ny märkeströja B hade köpt åt mig. Hon sa att den var för dyr och tyckte jag skulle ha sagt nej tack, vänligt men bestämt. Vad jag hade gjort för att förtjäna den tröjan var uppenbarligen ingenting hon funderade över. När jag mådde dåligt och uppträdde illa arrangerade mina föräldrar ett besök åt mig hos gymnasieskolans psykolog. Men inte ens där ställdes rätt frågor. Det var uppenbart att psykologen inte alls förstod vad det egentligen handlade om, eller ens var inne på rätt spår. Jag insåg snabbt att det hela var totalt meningslöst och ljög mig igenom besöket. Istället för att få hjälp och stöd blev jag ordinerad lugnande tabletter som jag ganska snart slutade att ta då jag inte tyckte om vad de gjorde med mitt huvud.

Kanske var det andra tider, kanske helt enkelt medvetenheten om sexuella övergrepp var mindre förr? Eller berodde det på att jag skämdes så mycket att jag gjorde mitt yttersta för att dölja vad som hade hänt? Jag vet inte.

Den bottenlösa skammen gjorde att jag aldrig klarade av att berätta sanningen, för att den skulle ha kommit fram hade någon behövt tagit oss på bar gärning eller blivit misstänksam, ställt mig mot väggen, stått på sig och krävt ärliga svar. Kanske då skulle mina mest uppenbara lögner och bortförklaringar ha genomskådats, även om lögnerna gjorde situationen enklare för stunden, även om bortförklaringarna gjorde att det för ett tag gick att titta åt andra hållet och slippa befatta sig med vad som var obehagligt och spyframkallande. Men att titta bort löser inga problem, det räddar ingen. Jag hade behövt möta någon som förstod att jag försökte skydda mig själv, hur ologiskt det resonemanget än må vara. Att det också betydde att jag samtidigt skyddade min förövare var helt underordnat i sammanhanget. Helt irrelevant, faktiskt.

Det är nog här de färdigdefinierade könsstereotyperna kommer in. Fördomar om att pojkar ska vara starka, pojkar gråter inte. Riktiga pojkar biter ihop och kämpar vidare. Pojkar blir inte utnyttjade här, bara någon annanstans, mörkhåriga fattiga asiatiska pojkar utnyttjas av västerländska sexturister. Långt bort. Inte här. Inte vår pojke.

Hur svårt kan det vara att säga nej och göra motstånd och slå sig fri om man verkligen vill – han är ju trots allt kille! Vem vet, kanske han ville det, kanske han gjorde något för att uppmuntra? Kanske han egentligen är bög men inte törs erkänna?

Att anmäla honom på egen hand, det är inget jag någonsin på allvar ens överväger. Jag berättade aldrig för någon när det pågick som värst, det känns inte mer lockande nu när hans kladdande har upphört heller. Att berätta sanningen är någonting som endast figurerar i min fantasi, de konsekvenser som ett berättande kommer att föra med sig spelas upp i mitt huvud och det får mig att få ont i magen av oro; Skolsyster kontaktar socialen och berättar det jag minst av allt vill att de ska känna till. Så kommer mina föräldrar. Gråtande, kanske skällande. Chockade. För evigt förändrade. Varför har du inte berättat något?! Tja, varför. Hur kan ni någonsin att förstå det? Pressar mig att berätta vad han har gjort med mig utan att jag sa ifrån, bli tvungen att berätta vad jag har gjort med honom utan att jag någonsin sa att jag egentligen inte ville. Bli ombedd att sätta ord på detaljer och filmer i mitt huvud jag egentligen helst bara vill glömma. Berätta att jag frivilligt gick tillbaka till honom gång på gång, erkänna att han aldrig hotade mig, aldrig tvingade mig. Höra dem säga att de inte förstår, höra dem fråga varför jag inte sagt något, höra dem fråga varför jag aldrig gjorde motstånd. Försöka förklara det som inte går att förklara.

Och så blandas förstås polisen in. Förhör. Försöka pressa fram orden inför en människa som kanske är arrogant eller inte ett dugg förstående. Och sedan kanske i domstol, en gång till, försöka få min berättelse att framstå som logisk och sammanhängande när jag vet att den är allt annat än just det. Höra honom förklara sig, kanske förneka, höra hans försvarare ifrågasätta det jag varit med om. Ifrågasätta mig. Vända på mina ord och påstå att jag egentligen kanske ville, antyda att det inte handlar om övergrepp, försöka få alla att tro att jag i själva verket tyckte om det. Var det inte så att ni egentligen hade en relation – en sexuell relation? Kanske det även handlade om ännu djupare känslor, rent av kärlek? Fråga om det kanske var därför jag aldrig sa ifrån. Antyda att jag kanske har mig själv att skylla, att det inte är bara hans fel men även mitt. Kanske enbart mitt. Antyda att jag ljuger. Kanske kommer de alla tycka så, döma mig minst lika mycket som honom.

Han har tagit bilder när vi seglat. Jag har suttit utan tröja i solen vid rorkulten med vinden i mitt hår, eller när vi ätit middag på någon klippa i skärgården i solnedgången. Det är svartvita bilder som senare när de är framkallade och kopierade jag får med mig för att visa mina föräldrar därhemma. Jag tittar in i hans kamera och ser glad ut. Men också när jag under lata soliga vindstilla dagar har legat på en handduk på fördäck har han tagit bilder. Jag har haft badbyxor på mig, eller på hans uppmaning ibland inte ens det. När vi har bott på hotell och jag kommit ut ur duschen har han stått där med sin kamera, och när jag har vaknat på morgonen har jag ibland sett kameran stå bredvid sängen, precis som ombord på hans båt. Jag anar vilka bilder han har tagit sedan jag somnat, ändå vill jag inte veta. Det var inga bilder jag någonsin fick med mig hem, jag har aldrig sett dem, har inte vågat fråga vart de har tagit vägen eller vem han kanske visat dem för eller bytt dem med, eller hur nu en sjuk människas verklighet fungerar. Jag vill absolut inte berätta för någon om det här. Tänk om bilderna kommer fram. Förstår att han tveklöst är fast om hans egna bilder används som bevis emot honom, ändå vill jag inte att någon ska se dem, aldrig någonsin. Hellre håller jag käft. Hellre dör jag. Kanske, jag säger kanske, kan några av bilderna se ut som vanliga semesterbilder men satta i sitt sammanhang är de givetvis inte det. Se pinsamma fotografier på mig skickas runt som bevis, se dem titta på bilderna, erkänna att det är jag på dem, sitta där och skämmas ögonen ur mig. Se min mamma gråta och min pappa kämpa för att inte rusa ut ur rummet helt utom sig av ilska och förnedring.

Sedan, en dom. Han blir friad eller fälld men det spelar egentligen ingen roll, mitt liv är slut ändå. Han försvinner till någon annan plats eller hamnar bakom lås och bom, själv får jag gå tillbaka till vardagen och verkligheten, får möta allas blickar och höra deras viskningar bakom min rygg. Allt kommer att komma ut och alla kommer få reda det. Så är det bara. Alla jag känner kommer tveklöst få reda på den skamfulla hemlighet jag under så lång tid varit beredd att göra vad som helst för att skydda. Hur kan jag få någon att förstå att allt som hände inte var för att jag ville det, utan för att jag så väl visste att han ville det, för att den situation jag befann mig i gjorde det omöjligt för mig att säga åt honom låta bli. Att han var min enda vän och att jag kände mig tvungen.

Nu är det över. Nu är det slut. Det borde nog egentligen vara en bra känsla men jag kan inte få den till det, bara tvärt om. Det känns som en beskrivning av mitt liv.

Nu är det över. Nu är det slut.

Vem är stark nog för att genomgå något sådant? Inte jag, tyvärr. Jag sitter fast i min hemlighet, är fast i mina lögner. Så jag hämnas på mitt eget sätt istället. På mig själv. Det är det enda jag kan komma på att göra.

Men så småningom och på något sätt slocknar gradvis ilskan. Eller så kanske jag helt enkelt ger upp. Annat tar kaosets plats. Gymnasiet ger ett jobb som ger hopp om en framtid. Hur osannolikt det än förefaller vara hittar jag en flickvän och har min sexualdebut utifrån min egen läggning och min egen fria vilja. Att få definiera min sexualitet och finna mig själv kändes väldigt viktigt. Börjar förstå vem jag egentligen är, börjar pussla ihop spillrorna av den jag borde vara. Kanske inser jag att annat är viktigare än hat och hämnd. Även om minnen och sår finns kvar går livet liksom vidare.

Det bara gör det.

Och det är väl så det ska vara. Det är så det måste vara.

divider

PÅ NÅGOT SÄTT TAR man sig igenom det. Låser in allt i en liten låda och gömmer den i ett skrymsle någonstans långt bort i det undermedvetna. Kastar bort nyckeln. Undviker att titta åt det hållet. Dag för dag. Vecka för vecka. Veckorna förvandlas till månader, blir till år. År staplas på varandra. Finner mig själv i ett liv jag aldrig trodde jag skulle få, hittar mig själv som en del i en familj. Det som hände i ungdomen har jag lämnat bakom mig och jag har aldrig sett mig om, aldrig någonsin.

Jag önskar att det var så enkelt, önskar verkligen att det var på det sättet.

Men varför inte bara släppa det här, det var ju så länge sedan. Varför inte bara komma över den här gamla historien och gå vidare?

Ja tack, gärna. Berätta för mig hur jag ska göra så gör jag det. Berätta för mig hur jag ska göra för att bortse från det som har format mitt liv, hur jag kan komma förbi det som färgat vad jag tycker och tänker, hur jag ska separera det som har vuxit ihop med allt annat jag upplevt och skapat det jag är. Berätta för mig var jag kan hitta den stolthet och tilltro till andra som tagits från mig, berätta för mig hur jag ska göra för att skaka av mig den känsla av skam och otvättbar smuts som förföljer mig vare sig jag är vaken eller sover. Visa mig hur jag ska göra för att radera minnen och bilder i mitt huvud jag inte har kontroll över. Egentligen, det är enkelt, jävligt enkelt, berätta bara för mig hur jag ska bortse från det mest traumatiska och upprörande som någonsin inträffat i mitt liv.

Men egentligen, när jag tänker efter, kanske har jag kommit över det? På mitt eget sätt. Jag har inte tagit livet av mig. Är inte alkoholist eller drogmissbrukare. Jag har en familj, jag har något att leva för. Mitt liv är för det mesta förvånansvärt bra.

Kanske är det att komma över det?  Tja, bestäm du.

Men hur jag än försökt har jag inte kunnat glömma.

Har svårt med närhet och intimitet, speciellt när jag oavsiktligt kopplar det till mina erfarenheter av att bli utnyttjad, oavsett hur avlägsen eller långsökt den kopplingen är. Tycker att fysiska beröringar är obehagliga. Fylls av olust och blir iskall om jag inte är beredd. Kan inte komma ifrån den reaktionen hur mycket jag än försöker. Praktiska bestyr som ett besök hos frisören och känna hur en okänd människa arbetar med mitt hår kräver en rejäl uppoffring. Tandläkaren är än värre. Känslan av att ha min mun full med… saker och knappt kan röra mig och får kämpa för att andas, det väcker en hel del obehagliga minnen till liv.

Fast det handlar inte bara om fysiska kontakter.

Jag inser att jag har svårt att lita på folk, vill ogärna släppa in någon i mitt liv, vill inte bli beroende av någon, har svårt att öppna upp. Än idag känner jag misstro mot personer som uppträder vänligt mot mig. Det kanske inte är så märkligt att jag har få vänner, de flesta slutar höra av sig efter ett tag. Kanske får de intryck av att jag är blyg eller ytlig. För mig får de gärna tro det så länge det fungerar, så länge de håller sig lite på avstånd och inte kommer för nära.

Jag vet att mitt sociala nätverk är litet, nästan obefintligt. Men så måste det väl bli när man undviker att delta i bowlingkvällar, pubaftnar, middagsbjudningar och andra evenemang eftersom rädslan att någon ska komma mig nära känns överväldigande. En middag, vad har jag att tillföra? Ska jag ljuga dem rakt upp i ansiktet, prata väder och fabulera ihop något parallellt underbart fantasiliv eller ska jag säga som det är, rakt ut? Låta bomben brisera i all sin avsmak och låta dem se vilket mörker det finns inom mig. Eller ska jag bara sitta där och hålla tyst? Så gott jag kan försöker jag intala mig själv att denna sociala fobi inte gör så mycket, att den inte begränsar mitt liv, men jag vet inte om jag tror på det själv. Jag förstår att jag i mångt och mycket själv har skapat detta tillstånd genom att inte tillåta andra att bli delaktiga i mitt liv, inte heller har jag ansträngt mig för att bli en del av deras. Om jag ska vara ärlig – det är närmast tvärt om. Det är mitt eget fel, jag ser det. Jag förstår det. Agerar man på detta sätt, ja, då blir man lämnad för sig själv. Till slut blir man inte tillfrågad att delta längre, arbetskamraterna slutar helt enkelt att fråga varför jag inte skrivit upp mig på listan, ingen förväntar sig att jag ska göra det. Har man en hemlighet man inte vill att någon ska få reda på blir detta självpåtagna utanförskap nästan som en slags trygghet.

Och efter ett tag blir man helt enkelt bra på att vara för sig själv.

Att bli ensam, däremot; det är något som skrämmer mig. Jag förstår att den dag jag kommer gå ur tiden kommer inte många att sakna mig. Varför skulle någon sakna mig när jag inte längre finns när min närvaro knappast märks medan jag är här? Jag vet att jag är dålig på att visa känslor, jag försöker så gott jag kan, men det är inte lätt. Känslor skrämmer mig. Att känna efter vad jag verkligen tycker är obehagligt och det jag känner visar jag oftast inte utåt.

Men det går i vågor, det går i perioder. Ibland har allt känts okej, nästan avlägset. Som om det egentligen aldrig har hänt. Det kanske inte ens har gjort det? Den märkliga historien som finns inuti mig kanske bara är en ovanligt envis ond dröm, inget annat? Mitt skyddande kraftfält håller det jag inte vill komma i närheten av på avstånd, minnesbilder som flimrar förbi slår jag bort med de verktyg jag har skapat inom mig. Jag tänker inte ens på det, behöver faktiskt inte ens anstränga mig för att gömma mig från mig själv.

Men ibland, av orsaker jag inte själv förstår, förändras allt. Under veckor har jag något tungt på mina axlar. Ett leende känns svårt att få till, dagliga rutiner blir till en plåga, mardrömmar förvandlar nätterna till stunder av smärta. Får förnimmelser av smaker och lukter, minnen, bilder, filmer i mitt huvud får mig att må illa. Kan känna B:s stickiga skägg mot min mage som om det var i går, hans andedräkt av vin och doft av cigaretter är tillbaka. B talar till mig med en obehaglig röst någonstans i mitt medvetande. När jag blundar förflyttas jag tillbaka i tiden och återupplever hur det var. Jag är tillbaka, jag är 13 eller 14 eller 15 igen. Lika tydligt som i en film ser jag mig själv titta i taket och låter honom tafsa, jag ser mig själv göra saker jag inte vill göra men inte klarar av att säga nej till. När jag åter ser mig själv i badrumsspegeln blir jag närmast överraskad. Reflektionen stämmer inte, pojken jag hade förväntat mig att se är inte där, istället är det… jag… nu… som vuxen. Så övertygande känns det. Så obehagligt är det.

Den första riktiga flashbacken jag kan påminna mig kommer när jag har börjat gymnasiet. Blir kallad till skolläkaren för en rutinmässig hälsoundersökning. Han sitter där i sin stol, det är en gammal gråhårig gubbe, ber mig ta av kläderna. Jag står i kalsongerna och han tittar på mig, han känner på min rygg och min hållning. Blir iskall inombords och bilder passerar framför mina ögon. Trots att allt är professionellt och inget opassande inträffar är det fruktansvärt obehagligt. Undersökningen är över på bara några minuter, sedan får jag klä på mig. Chocken kommer omedelbart. Får ett migränanfall och går hem för dagen. Väl utanför skolan spyr jag i första närmaste buske jag hittar.

Ibland är det något uppenbart som att plötsligt se någon som påminner om honom. Men det kan vara så mycket annat. Grova och okänsliga skämt runt fikabordet på jobbet. En liten tidningsnotis. En oväntad scen i en film. En doft. En oväntad beröring, kanske under en intim stund med min hustru. Plötsligt, en fasansfull bild framför mina ögon, kanske en sekvens från ett obehagligt minne jag önskar jag inte hade, eller hans skratt. Flashbackar brukar ge mig en stor klump i magen, det känns som om jag är på väg att implodera eller försvinna i ner i ett avgrundsdjup spricka i marken, mitt humör rasar och jag känner mig död inombords.

Jag ska vara ärlig. När det har varit som värst har jag flera gånger och med varierande grad av allvarlighet funderat på att göra slut på allt. Det har varit så mycket under så många år och jag inser att jag sannolikt kommer få kämpa resten av mitt liv. Vill jag det, kommer jag att orka? Vill jag verkligen ha det så här ända fram till slutet? Jag har övervägt olika möjligheter och tillvägagångssätt men alla galna idéer slutar alltid med att jag kommer fram till att jag inte kan göra det. För det handlar inte om mig, det handlar om andra. Jag vill verkligen inte att någon annan ska ha mitt liv på sitt samvete, att göra slut på mitt eget lidande är underordnat den smärta och de frågor jag skulle dumpa på andra. Heller lider jag än att andra får göra det.

Kanske är det nobelt men mer troligt är det nog bara ovanligt korkat resonerat.

divider

DE VIKTIGASTE FRÅGORNA kommer jag aldrig att få svar på, det är för sent att ställa dem. Året är 2009 när min mamma skickar ett tidningsurklipp i bästa välmening.

“Är det inte han?”

Hennes snirkliga handstil på den påklistrade post-it lappen är som vanligt svår att läsa. Konstaterar att hon har rätt, det är han. Åldern. Hans lite ovanliga namn. Födelseorten stämmer, den som B hade berättat så mycket om.

Ett svart kors. En dikt.

Jag är helt oförberedd. Plötsligt stirrar jag på B:s dödsannons som ligger framför mig på köksbordet. Några närmast sörjande, begravning i en stad norrut från mig.

Kanske borde jag vara glad, kanske borde jag känna att någon slags märklig rättvisa har skipats men det gör jag inte. Istället sprider sig en känsla att jag blivit lurad på min rätt att konfrontera honom, lurad på min rätt att få ställa mina frågor och kräva svar. Jag vill veta om det var på riktigt, om han menade allt han sa, om han verkligen tyckte jag var speciell. Eller såg han att jag var ensam och valde mig som ett lämpligt offer? Var alla aktiviteter och allt roligt vi gjorde bara manipulation för att lura ner mig i hans segelbåt när rätt tillfälle uppstod? Kanske tog det egentligen inte slut när jag sa ifrån, kanske jag bara var en i livslång rad av naiva ensamma pojkar som lät sig luras hans generösa och vänliga sätt, kanske det fortsatte någon annanstans, på något annat sätt, med någon annan. Kanske han snart glömde bort mitt namn när någon annan tog min plats? Kanske det finns en mängd pojkar där ute som nu är män som bär på liknande mardrömmar och ställer sig själv samma frågor.

Är det så??

För de flesta är nog denna fråga ingen stor sak för den förändrar egentligen ingenting, men för mig är den viktig.

Det handlar om min självkänsla, om den skuld jag lagt på mig själv i alla år.

Jag ville veta om jag hade kunnat göra någonting eller om jag bara var en liten ynka brödsmula i någonting betydligt större och utstuderat, något jag aldrig hade en chans att varken stå emot eller förstå. Och jag ville veta vart fotografierna tog vägen. Jag ville absolut inte se dem men jag ville höra honom säga att han aldrig visat dem för någon och att de är förstörda, och jag ville kunna tro på honom när han säger det. Jag ville berätta för honom hur svårt det har varit för mig att försöka leva ett liv efter allt han gjorde, efter allt han fick mig att göra, jag ville att han skulle veta om alla mardrömmar och hur rädd jag var när jag under AIDS-panikens dagar testade mig bara på grund av honom. Han förtjänade att få veta vilken röra han har ställt till med i mitt huvud, jag verkligen ville att han skulle få reda på hur mycket alla minnen har plågat mig och hur mycket de fortfarande gör det.

Men det är för sent, jag tvingar mig själv att inse det. Han har kommit undan ostraffad, han har smitit undan sitt ansvar och jag får inga svar. Jag förstår att jag har för alltid missat chansen jag aldrig kunde förmå mig att ta. Det är mitt eget fel, jag anklagar ingen annan än mig själv för det.

Utan att jag har en chans att förhindra det är B tillbaka på ett sätt jag minst av allt hade väntat mig. Mitt liv kastas tillbaka in i röran av skam och skuld och lögner jag sedan länge trott jag lämnat bakom mig. Händelser jag aldrig har bearbetat utan bara gjort mitt bästa för att förtränga är tillbaka. Minnen och obehagliga bilder tränger sig på helt utom kontroll, men också sekvenser av härliga dagar och roliga äventyr som är förvirrande och får mig att skämmas ännu mer.

Hur kan jag prata med någon om det här, nu – som vuxen? Hur gör man det utan att det förändrar allt?

Jag vill ju vara känd för den jag är idag: någon som är ordningsam, organisatorisk och ansvarsfull, någon med god integritet och som försöker göra det rätta, någon som försöker vara en bra pappa, en god make, och en bra kamrat, någon som är kreativ och kan något om musik, film och fotografering, någon som kan få andra att skratta men som på dåliga dagar ibland även kan vara en småsur skitstövel som fastnar i principer. Vad ska mina vänner och arbetskamrater tro när de får veta, hur kan jag få dem att förstå att bara för att de känner till sanningen om min uppväxt förändrar det inte den jag är idag. Jag vill inte bli behandlad annorlunda, jag vill inte bli sedd som ett offer eller att någon ska tycka synd om mig.

Jag vill bara att någon ska veta.

Men hur kan man få någon att förstå? Hur finner man ord för det onämnbara, hur kommer man efteråt över skammen som fortfarande finns kvar utan att dränka sig i alkohol? Känslan av skuld smuts och äckel klamrar sig fast som blodiglar. Kanske är det helt enkelt bäst att hålla käft, dölja såren, le, behålla smärtan inombords. För att berätta gör jävligt ont det med, det gör faktiskt ännu ondare än att inte berätta. Men mest av allt, fast jag tror nog det handlar mer om mig, är att jag blir oroligt över vad andra tycker. Ska tycka. Tänker. Inte för att det spelar någon roll, det spelar jävligt stor roll.

Där någonstans, inklämd, finns jag. Vet inte vart jag vill. När det är som värst: Bort, tror jag. Från mig själv. Från allt.

Kanske är det en inre process, kanske en överlevnadsmekanism, kanske är det något som vid någon kritiskt punkt blir viktigt i mitt liv. Efter mer än 25 års tystnad känns hemligheten till slut kvävande, det känns som om jag sakta håller på att drunkna och tvingar jag mig att berätta. Först för en betrodd vän. Det var inte lätt och jag erkänner att det krävdes en del alkohol för att det överhuvudtaget skulle vara möjligt. Min vän blir chockad, men också arg för min skull. Frågar om jag vill polisanmäla men jag kan bara säga att det är för sent. Vi sitter uppe hela natten och pratar om detta, lika mycket som det känns förvånansvärt skönt att få berätta känns det också fruktansvärt. På inrådan av min vän lyckas jag hitta en stödgrupp för att få hjälp och samtalsterapi, möten som sker utan min familjs vetskap.

Något år senare blir det ännu värre. Min mun känns som sandpapper och jag tror att jag ska kräkas vilken sekund som helst; Min älskade sambo får veta sanningen. Jag säger att jag har något viktigt att säga, berättar att statistiken säger att en av sex pojkar blir utsatta för någon form av sexuellt utnyttjade innan de når vuxen ålder… och att jag är en del av dessa siffror. Berättar det grundläggande, hur jag blev vän med en man anställd på min skola, hur jag sedan blev utnyttjad under en tid, hur jag intalade mig själv att det egentligen inte betydde någonting men att jag aldrig lyckades lura någon med det, allra minst mig själv. Jag berättar varför det tagit mig så lång tid att få fram sanningen, varför det har känts så viktigt att hålla mitt förgångna borta från mitt nuvarande liv, för att jag har skämts, för att inte göra mina mardrömmar även till hennes. Hur allt kom tillbaka, hur jag i hemlighet har gått i terapi för att försöka få hjälp att ställa mig själv de rätta och viktiga frågorna och få ordning på mina perspektiv på livet. Hur jag under hela mitt vuxna liv har brottats med flashbacks mardrömmar dålig självbild tunga känslor av skuld och skam, hur jag tvingats bortse från okänsliga skämt från vänner och arbetskamrater, hur jag fortfarande tycker det är obehagligt när någon rör mig och om min rädsla för att någon ska komma min person nära.

Hon blir tyst, ger mig sedan en hård klämmande kram.

Till min stora förvåning har bägges reaktion varit stort sett likadan. Visserligen blev både min vän och min sambo överraskade, närmast bestörta, kanske även chockerade av vad jag hade att säga, men lite senare när det hela har fått sjunka in något sa de bägge att min berättelse på något sätt är logisk. I skenet av denna nya vetskap blev plötsligt mycket av mitt agerande under lång tid betydligt mer begripligt. Den osynliga pusselbit de innerst inne har förstått funnits men som de inte kunnat gissa hur den såg ut har hittat sin plats. Oväntat nog har detta avslöjande av min hemlighet gett mig en ny slags mening, det har gett mig en ny plattform i livet att stå på, det har gett mig kraft att göra saker jag aldrig trott jag skulle klarat av. Tillsammans har vi stått på kyrkogården och tysta tittat på hans namn inristad i gravstenen av granit. Jag har funnit styrkan och modet att söka hjälp när det har känts som svårast. Även om vi vanligtvis inte pratar om vad som hände är blotta vetskapen att jag inte längre är ensam med min hemlighet numera något som skänker mig trygghet i vardagen.

Jag har dock inte sagt något till mina föräldrar, planerar inte att göra det heller. De börjar vid det här laget bli gamla och jag vill inte att det här ska komma mellan oss den tid vi har kvar tillsammans. Även om jag skulle vilja ha svar på mina frågor om hur mycket de egentligen visste eller förstod… och om de gjorde det: Varför lät de mig fortsätta besöka honom… vet jag bättre än att fråga. För vissa frågor är priset av ett svar helt enkelt alltför högt. Vi har en bra relation och jag vill inte förstöra den genom att gräva upp denna historia igen. Jag vet hur mycket detta har förpestat mitt liv, jag vill inte förgifta deras också. Däremot misstänker jag ibland att min mamma vet, eller åtminstone anar vad som egentligen hände. Men mammor är alltid mammor, eller hur? Förefaller ha något slags sjätte sinne. Vid flera tillfällen har hon rekommenderat mig böcker som vid läsning visat sig handla om just sexuellt utnyttjade barn och ungdomar. Kanske är det en tillfällighet, kanske inte. Vi har dock aldrig pratat om det, inte ens på omvägar eller i förtäckta ordalag.

Kanske är det ett önsketänkande men jag får ibland intryck av att hon säger “Jag vet, du behöver inte säga något”. Men som sagt, troligtvis är det bara önsketänkande skapat av mig för att jag vill ha det så, för att den illusionen tar udden av förpliktelsen att berätta sanningen som tynger mig. Känner att jag är skyldig henne det, för trots allt stod hon hela tiden vid min sida och gjorde sitt bästa för att hjälpa mig när jag mådde dålig utan att jag någonsin förklarade varför.

Jag förstår att det som hände har – vare sig jag vill det eller ej – präglat mig till den jag är. Inte bara präglat, allt har smält samman och blivit en del av mig, en del jag omöjligt kan utplåna, något som aldrig kommer försvinna. Jag inser att jag för alltid kommer bära med mig denna erfarenhet och det är upp till mig själv att förvandla mina minnen till något som går att uthärda. Jag vill göra nuet drägligt, dra en gräns för hur mycket B alltjämt ska tillåtas påverka mig. Vad jag nog egentligen vill mest av allt är att finna en rimlig balans i mitt liv, en balans i mig själv. Det är något jag har bestämt att jag ska uppnå.

Jag bara ska, inte minst för att alternativet inte känns speciellt lockande.

Men framför allt för att jag är ärligt trött på att gömma mig från mig själv, jag är trött på att vara offer. Jag måste bearbeta mina upplevelser och jag måste tvinga mig att prata om det som hände, att hålla allt inombords kommer bara sluta i katastrof.

Förhoppningsvis kommer jag en dag kunna se mig själv i spegeln. Men å andra sidan, det vill nog alla människor. Att hitta sig själv, hitta sin egen frihet, om det finns en enda gemensam nämnare i livet så måste väl detta inre sökande vara det, eller hur? Och så tänker jag: trots allt är jag kvar här, då kan allt inte vara så illa. När jag ser det så känner jag mig plötsligt som en överlevare. Då känns det lite bättre.

divider

Jag gratulerar dig om du orkade läsa ända hit ner. Min önskan är att min berättelse kan hjälpa någon att förstå sig själv lite bättre, kanske även också mig. I så fall har smärtan att skriva allt detta definitivt varit värd ansträngningen.

Vill även sända ett stort tack till alla som tagit sig tid att skriva en kommentar eller bara har lämnat några uppmuntrande ord. Jag har inte för avsikt att svara, detta gör jag istället privat via epost till dig som valt att kontakta mig där.

Ha ett gott liv.

// Daniel

Annonser

13 kommentarer till Det perfekta husdjuret

  1. Fia skriver:

    Kan identifiera mig i det du skriver. Hur kan det vara sexuella övergrepp om jag frivilligt går dit? Hur ska jag kunna berätta när alla runtomkring fördömer och föraktar? Det är så många som måste uttrycka sitt hat gentemot pedofili. Om det postas en artikel på aftonbladet att en pedofil har blivit ihjälslagen, då är det hurrarop för hela slanten. Det är viktigt att visa att man tycker pedofili är det värsta som finns. För min del var det många gånger allmänhetens förkastning som hindrade mig från att berätta. Jag kände mig som det mest naturvidriga som funnits på denna jord. För att människor sade att jag var det, det lät så i mina öron iallafall.

    Och när jag väl berättade så ljög jag. Jag skämdes över det som hänt så jag sade att andra saker hade hänt. Och nu skäms jag för att jag ljög om vad som hänt, så jag kan inte berätta sanningen. Satt mig i klistret.

    Hursomhelst, starkt av dig att berätta! Även fast vi borde kunna skrika det rakt ut. Förklara hur barnövergrepp fungerar.

    Hoppas du mår bättre idag, det förtjänar du!

    Massa kramar

  2. Sanna skriver:

    All kärlek till dig!

  3. Linda skriver:

    Finner inga ord. Att du har kommit Så långt, all kärlek till dig. Vore tacksam om du kan kontakta mig via min epost då jag behöver lite vägledning. Kram

  4. Hej!

    Jag har varit inne här tidigare och läst. Nu läste jag detta inlägg till slut igenoch vill bara skicka styrka och varma tankar till dig. Du skriver bra och modigt om något så otroligt viktigt. Jag önskar att du hade sluppit vara med om allt, att du skulle ha sluppit berätta den här berättelsen om ditt liv. Men jag är glad för att du gör det som en överlevare. För det är du!

  5. J skriver:

    Du fångade mig… Jag vet hur du känner och hur du mår… Vart utnyttjad i 3 års tid.. Jag har själv inte riktigt vågat komma ut med min ”berättelse”, men det du gjorde.. Är riktigt starkt gjort, du beundrar mig.. Tack för att du gav mig en ny inblick, och stöttning till något som kan förändra mitt liv… Stor styrke kram/j

  6. Så otroligt bra skrivet! Jag är mäkta imponerad över ditt mod, du ska vara stolt över dig själv. Jag håller med tidigare kommentatorer, du hjälper även många andra genom din berättelse. Du har kommit väldigt långt och Stödgrupper ger så otroligt mycket, skrev just ett inlägg om det. Jag önskar dig all lycka i framtiden!

  7. Lisa skriver:

    Helt tagen är jag! Så svårt att sätta ord på känslan jag fick utav att läst detta! Stark är du och hjälper så otroligt många genom att berätta!

  8. Jenny skriver:

    Starkt av dig att berätta. Det är tack vare er som vågar och vill berätta som bidrar till att fler barn och vuxna vågar. Ni sprider ringar på vattnet och därmed ökad kunskap i det här skrämmande ämnet som så många fortfarande blundar för.

  9. e skriver:

    flera saker du beskriver känner jag igen så otroligt mycket. Jag har aldrig satt ord på de känslorna som du gör. vissa känslor är så djupt rotade. vissa saker som att man ibland tyckte att det var skönt – känner så mycket skuld och skam över det.

  10. Lisa skriver:

    Tack för att du delat med dig. Jag tror att du gjort mer skillnad med din text än du själv vet om just nu. Det gör mig ont att läsa, men det är samtidigt så viktigt att lyfta fram. Jag beundrar din viljestyrka och ditt mod till att börja ta tag i dina minnen.

  11. Sara T skriver:

    Det var en väl skriven berättelse om ditt liv. Finner inga ord men jag önskar dig så lycka till med fortsättningen i ditt liv, jag hoppas du finner balans.

  12. f skriver:

    ”Hur finner man ord för det onämnbara, hur kommer man efteråt över skammen som fortfarande finns kvar utan att dränka sej i alkohol? Känslan av skuld smuts och äckel klamrar sej fast som blodiglar. Kanske är det helt enkelt bäst att hålla käft, dölja såren, le, behålla smärtan inombords. För att berätta gör jävligt ont det med, det gör faktiskt ännu ondare än att inte berätta. Men mest av allt, fast jag tror nog det handlar mer om mig, är att jag blir oroligt över vad andra tycker. Ska tycka. Tänker. Inte för att det spelar någon roll, det spelar jävligt stor roll.

    Där någonstans, inklämd, finns jag. Vet inte vart jag vill. När det är som värst: Bort, tror jag. Från mig själv. Från allt.”

    word.

  13. Nenzy skriver:

    Du är så oerhört stark! Jag skulle jätte gärna länka din blogg på min blogg. Jag har precis börjat skriva min livshistoria. Skulle vara jätte tacksam om du vill vara länkad på min blogg. http://nenzys.blogg.se/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s