Det perfekta husdjuret

divider

DET KAN EGENTLIGEN VARA vilken dag som helst.

Det är sent. Mörkret håller på att falla när jag blir avsläppt utanför mitt hus. När bildörren är stängd vinkar han, sedan rullar den gröna volvon iväg. Jag står kvar där och låter blicken följa bilen tills den försvinner ur sikte.

Hatar jag honom, hatar jag det han står för eller hatar jag mig själv ännu mer?

Vet inte säkert längre. Det har varit så mycket, pågått så länge, det känns bara tungt och besvärligt att hantera. Jag vill egentligen inget annat än att få det att sluta men det går inte, jag vet inte hur. Allt känns så uppgivet.

Ett par steg uppför trappan, låser upp ytterdörren och jag är inne i värmen. Det dröjer inte länge förrän mina föräldrar möter upp i hallen.

”- Hej, hur har du haft det?”

En kram som jag på en tonårings sätt motvilligt accepterar.

”- Bra”, säger jag och gör mitt bästa för att signalera att samtalet är slut där.

Försöker se trött ut för att få dem att inte fiska efter mer detaljer. Drar mig undan. Duschar. Länge. För att bli fri från smuts och obehag. För att vakna upp. För att bryta mig loss från mig själv. Men även om duschen är den enda platsen där mina tankar känns rena går det inte. Det kommer aldrig någonsin att gå.

Vid det här laget är “bra” inte längre en lögn. Kanske för länge sedan hade det varit en ren och skär produkt av min fantasi, något jag kunnat bli utskälld för. Men inte längre. Efter ett tag blir man helt enkelt expert på att dölja och ljuga, så är det bara. Så måste det vara när sanningen blivit för komplicerad och för svår att erkänna. Det är enklare att titta åt andra hållet, säga det man vet andra vill höra, säga det som passar in. Säga det man borde kunna säga. Låta bli att säga det man förstår kommer bli obehagligt.

divider

SANNOLIKT FINNS DET INGEN som helst anledning att läsa den här berättelsen.

Låt mig förklara det så här: Jag som skriver detta är ingen kändis, jag har inga spännande berättelser från resor till unika platser att berätta, inte heller har jag agerat hjälte vid någon fasansfull olycka. Jag kanske är din arbetskamrat, kanske din granne, eller kanske någon du möter längs vägen när du kör din bil. Jag är ingen, någon, vemsomhelst. Ibland skänker jag pengar till olika insamlingar när ändamålen känns tillräckligt hjärtknipande, jag handlar mat, sorterar mina sopor, tvättar kläder, betalar räkningarna i tid och jag ser mina barn växa upp. Jag är en vuxen man med jobb och ansvar, familj och förpliktelser, jag försöker vara ärlig och fatta rätt beslut och min vardag är ibland precis så tråkig och inrutad som vardagen stundtals tenderar att vara. Inte ens berättelsen i sig är unik, med tiden har jag kommit att förstå att berättelser likt denna i hemlighet delas av långt fler än vi tror. Den enda skillnaden är att denna skildring faktiskt finns.

Kanske är det den enda anledningen till att du borde läsa detta.

quotesDen här berättelsen handlar om hur det är att vara ett offer för ett brott men ändå känna sig skyldig.

Den handlar om hur det är att leva med sig själv när man ständigt hemsöks av skam trots att skammen egentligen tillhör någon annan.

Jag har accepterat att det finns en sida av mig ingen kan se, jag har mer eller mindre vant mig vid att de som känner mig brukar beskriva mig med positiva karaktärsdrag jag själv inte kan hitta hur jag än letar. Jag förstår att det som hände har förändrat den person jag är, det ligger till grund för den person jag har blivit, en person jag sällan tycker om, en person jag närmast måste tvinga mig själv att stå ut med. Men det förändrar ingenting. För trots att många år har förflutit flimrar nästan varje dag minnesbilder förbi framför mina ögon, jag får anstränga mig för att komma ihåg att det som är viktigt är framtiden. Framtiden är vad jag gör den till, det är där jag vill leva. Vad som redan har hänt kan jag inte något åt, jag kan bara försöka förstå. Försöka acceptera. Försöka gå vidare. Jag har försökt glömma, det går inte. Jag har försökt intala mig att detta i själva verket inte betyder så mycket men då lurar jag givetvis ingen annan än mig själv.

Kvar är att förlåta.

Det kommer inte på fråga. Istället tänker jag berätta.

Texten du har framför dig har tagit mig många år att skriva. Från början var den ett taffligt försök att få ur mig något jag inte klarade av att prata om, men i takt med att mitt behov av att bearbeta har väckts och minnesbilder har börjat klarna har berättelsen sakta växt till vad den är idag. För mig har det skrivna ordet blivit ett betydelsefullt sätt att konfrontera mig själv och ställa mina frågor, frågor som sällan har några svar. Men kanske är det inte alltid svaren som är det viktiga, ibland undrar jag om det inte är just frågorna och de perspektiv jag finner när jag formulerar dem som är det väsentliga. Jag måste se hur alla pusselbitar passar, alla spridda minnesfragment, röster och filmer i mitt huvud. Jag vill veta hur min historia hänger ihop, jag vill ha en tidslinje, jag vill finna logiken. Jag behöver se sammanhang för att förstå. Och att förstå är för mig att komma vidare.

Så hur förvandlar man mardrömmar till ord, hur skildrar man motbjudande händelser utan att bli den person man inte vill vara och förlora sig själv i bitterhet och hat, hur gör man för att inte låta berättelsen bli en enda lång odyssé av spyframkallande fasor ingen vill läsa? Det kanske inte är möjligt men jag måste försöka. Jag kan mer än väl förstå om någon tycker att jag berättar för mycket, att vissa delar kan vara osmakligt intima eller kanske till och med obehagliga att läsa – men på samma sätt som jag har valt att inte beskriva mängder med otrevliga bilder i mitt huvud har jag avsiktligt valt att ta med andra då de känns viktiga för mig, då de känns viktiga för att du, stackars läsare, ska få en chans att förstå helheten.

Jag hoppas att den som läser detta kan stå ut med det sätt jag har valt att skriva min berättelse och jag ber på förhand om ursäkt om den är galet lång och sannolikt tar orimligt mycket tid i anspråk att läsa. Det kan tyvärr inte hjälpas. För det här är min historia, min sida av berättelsen, det är så här jag minns den. För mig är det här viktigt. Det här är filmerna som fortfarande spelas i mitt huvud, under många sömnlösa nätter har jag genomlevt allt och försökt komma på hur det hade kunnat vara annorlunda, gång på gång har jag försökt förstå varför. Det här är den syn på livet och den kaotiska tillvaro som den förvirrade pojken inom mig har. Många minnen känns svävande och osäkra och jag inser att jag kan ha svårt att skilja en återkommande händelse från en annan, på samma sätt känns platser och tidpunkter ibland osäkra. Annat har etsat sig fast och kunde lika gärna ha inträffat igår eller kanske för fem minuter sedan.

Det är så här historien är, den är i många stycken ologisk och inkonsekvent.

Kanske är det fel av mig att försöka finna någon logik – kanske finns det helt enkelt ingen.

Snälla, förstå. Jag har inte för avsikt att förtala någon, inte heller vill jag försöka hämnas eller dra skam över personer som inte ges möjlighet försvara sig. Det handlar inte om det. Egentligen förväntar jag mig inte att någon ska förstå, men jag vill förklara. Jag vill ha det här ut ur mitt huvud, kanske vill jag också säga förlåt till de personer jag bryr mig om men som jag oavsiktligt sårat genom att uppträda obetänksamt eller rent av illa när jag mått dåligt utan att kunna förklara orsaken.

I själva verket misstänker jag att jag nog bara vill berätta varför jag är som jag är.

Jag vill att någon ska veta vem jag egentligen är.

divider

ÅRET ÄR 1979. Shahen av Iran flyr och iranska revolutionen startar. Margaret Thatcher väljs till premiärminister i Storbritannien. Presidenten i USA heter Jimmy Carter och i Sverige utses Thorbjörn Fälldin till statsminister. Björn Borg blir världsmästare i tennis. Barnaga förbjuds i Sverige. McDonalds introducerar Happy Meal. Philips presenterar CD-skivan. Den amerikanska rymdstationen Skylab störtar och delar av den hamnar i Australien som bötfäller NASA för nedskräpning, en böter som förblir obetald i mer än 30 år. The Clash släpper sitt legendariska album London Calling. Sveriges bidrag till Eurovision Song Contest är Ted Gärdestads Satellit som endast får åtta poäng och hamnar på en inte fullt så hedrande sjuttonde plats. Ridley Scotts rymdskräckis Alien har premiär liksom Monty Pythons Life of Brian vilken till en början inte får visas i Norge. Vintern i Skåne bjuder på snökaos och sommaren i Stockholm är ovanlig regnig. Moder Teresa tilldelas Nobels fredspris och Ozzy Osbourne får sparken som sångare från Black Sabbath.

Så ser världen ut det år jag fyller 13. Är en smal kille med ett mörknande cendréfärgat hår utan någon utstuderad frisyr eller speciell klädstil. Den ljusa rösten förväxlas ibland fortfarande med min storasyster, speciellt på telefon. Jag är ganska tystlåten och har inte så många egna vänner utan följer mest med de andra barnen i grannskapet när något händer, som en slags släpvagn. I själva verket är jag nog egentligen ensam men inte till den grad att omgivningen reagerar och upplever det som ett problem, inte heller är det ett problem för mig. Faktiskt är det så att jag tycker det är skönt att vara för mig själv. Det känns tryggt.

För att förstå hur allt hänger ihop måste vi backa några år.

Mitt liv i förorten med det fåniga namnet nära slutet av tunnelbanelinjen är ganska ointressant men också till viss del privilegierat, jag inser det – jag växer upp i ett stabilt och tryggt hem med mycket kärlek och frihet. Jag påstår inte att jag hade ett överflöd av kompisar men vi var ett litet troget gäng som drog runt mellan husen och gårdarna. När jag blir lite äldre vågar mina föräldrar sig på att tillåta mig att röra mig inom ett större område, bort till de andra bostadsområdena. Ibland får jag även ta mig över VÄGEN, vilken länge fungerade som en slags naturlig gräns mellan hemma och väldigt långt borta. Okej, kanske jag i hemlighet redan har provat på de tidigare förbjudna områdena lite grann, men tids nog kan jag göra det utan att behöva göra det i smyg. Under förutsättning att vi lovar att använda övergångsstället får jag och mina kompisar tillåtelse att ge oss av till badplatsen alldeles själva. Vi cyklar genom skogen. Går in i ridhuset och håller för våra näsor när vi tittar på hästarna. Tids nog känner jag till hela förorten, det är bara delen där det enligt rykten bor många alkoholister och knarkare jag inte vågar mig på att besöka. Kanske är det inte fullt så illa som ryktet säger men där går gränsen på hur mycket jag vågar utmana min lycka.

När jag tänker tillbaka känns den tiden lycklig på något sätt. Oskuldsfull. Som om det finns mer tid, mer tid för lek, mer frihet, mer tid att inte vara så allvarlig. Allting är på något sätt så enkelt.

Någonstans i allt detta blir jag bekant med P, vi bor nästan grannar och vi går i samma skola. P är ett år äldre än mig och sålunda går han i en klass över mig. Han är vild och min mamma förklarar för mig att han lever i en slags fantasivärld. Det vet jag ingenting om och jag förstår inte vad hon menar men jag har inga som helst problem att se hur P ständigt är upptagen med nya ogenomtänkta upptåg vilka försätter honom i problem både hemma och i skolan. Jag antar att man i en modernare tid med mer insikt och större förståelse skulle gjort en utredning och gett P någon form av diagnos. Kanske hade man konstaterat ADHD eller någon annan avvikelse som förvandlar hans värld till kaos, kanske hade han blivit medicinerad, kanske fått hjälp och stöd. Men det här är inte i framtiden, P anses bara vara stökig och allmänt besvärlig och placeras efter ett tag i vad som då kallas obs-klass där han kan fortsätta vara stökig. Någon extremt tålmodig eller uppgiven lärare tilldelas den inte helt lätta uppgiften att hålla klassen någorlunda i styr så att P och hans lika stökiga klasskompisar är borta från oss andra som klarar av att sitta stilla på stolarna. Och det är väl själva poängen. Ett slags förvaring.

Mina föräldrar uttrycker aldrig några betänkligheter över att jag umgås med P på fritiden, vår dörr står alltid öppen för honom. Kanske är detta precis vad P egentligen behöver, troligtvis förstår min mamma det. P behöver få vara i ett mindre sammanhang, han behöver slippa försöka fungera i grupp, något som ändå aldrig går speciellt bra ens i korta stunder. Och troligtvis fungerar det bra, jag har inga som helst minnen av att han var vild hemma hos oss. Vi åker ut med vår båt och fiskar, bygger trädkojor och läser serietidningar på en filt i solen på vår gräsmatta under lata dagar.

Jag är ofta hemma hos honom efter skolan. Är man uppe på hans rum är det viktigt att vara tyst, att inte klampa i golvet eller bli för högljudd för då kan hans pappa komma farandes. Pappan har rödmosigt ansikte och luktar ofta sprit. Jag tycker inte om honom och undviker verkligen att komma i hans närhet, utan att riktigt veta varför känner jag att han är en person man ska hålla sig borta ifrån. Det är uppenbart att även P är rädd för sin pappa, han är rädd på det sett inget barn ska behöva vara. Det är dock en stor skillnad på våra rädslor. Jag kan gå hem till mig om det blir för mycket, P måste stanna kvar när jag ger mig av och ensam se ytterdörren dörren låsas från insidan. Vad som händer därefter får ingen utomstående någonsin reda på.

P:s mamma är däremot alltid väldigt snäll och bjuder mig gärna på saft och nybakade kakor. Ett antal år senare kommer hon lämna sin make och flytta till ett skyddat boende i en annan del av förorten så det är lätt att anta att de bägge har fått uppleva pappans häftiga humör och förkärlek till alkohol. Trots att vår vänskap då hade blivit annorlunda hälsade jag på dem några gånger när de flyttat. Kommer än idag ihåg hur P:s mamma instruerade mig att noga se till att pappan inte följde efter mig och på så sätt fick reda på deras nya adress. Jag skulle gå åt andra hållet när jag kom ut från tunnelbanestationen, gå bort ett par kvarter och ta en omväg innan jag vände om i rätt riktning. Denna försiktighetsåtgärd hade nog sina välgrundade orsaker, jag kan bara gissa vilka.

Jag kan säga mycket om P men låt oss sammanfatta det så här; Han gör min annars ganska tråkiga och vanliga förortsvardag betydligt mer spännande och äventyrlig. P:s galna och oftast totalt ogenomtänkta idéer försätter mig i omständigheter jag utan hans närvaro aldrig någonsin ens i mina vildaste drömmar skulle ha hamnat i. På gott och ont.

Vi stjäl cigaretter av hans pappa och smygröker, och när P övertalar mig att försöka ta av min pappas cigaretter blir jag såklart upptäckt. Min mamma ger mig utegångsförbud ett par dagar efter skolan som straff. P visar mig hur man snattar och jag är naiv nog att tro på honom när han säger att alla som är modiga gör så. För att bevisa att jag också är modig snattar även jag någon totalt poänglös sak från den lokala bokhandeln, det är den första och enda gången som jag snattar och efteråt ligger jag sömnlös av dåligt samvete. P låter mig känna på de hemska blåmärken han har på sin rygg efter det bälte hans pappa slår honom med, märken som han inte utan en viss stolthet visar upp och berättar hur de tillkommit. P dyrkar upp brandtrappan på skolan där hans pappa jobbar som vaktmästare och uppe på taket via en taklucka fixar vi ett eget hemligt utrymme i krypvindens skrymslen. Vi leker agenter och smyger på folk vi tycker ser skumma ut. Det är vi två som ensamma åker tunnelbana till city och stöter ihop med ett gäng ungdomar som omringar och rånar oss och jag får en smäll i ansiktet när jag inte lämnar över de få växelpengar jag hade snabbt nog, personalen i en butik är snälla och hjälper till att torka bort blodet som runnit från min näsa. P och jag bygger en eldkastare som fungerar långt bättre än väntat, endast ett mirakel förhindrar att vi sätter eld på hans pappas källare, och det är P som på en madrass i samma källare drar ner mina byxor och inviger mig i sexualitetens mysterier genom att handgripligen lära mig hur man onanerar.

P saknar uppenbarligen normala spärrar och han har en väldigt kaxig attityd, ett dra åt helvete varken skrämmer stoppar eller påverkar honom, det gör att han inte är det minsta rädd att ta kontakt med ungdomar betydligt äldre än honom själv. Tids nog kommer detta leda honom in på brottslighetens bana men det är en helt annan historia.

Jag är 11 år och går i 5:e klass när P:s upphetsning en dag är långt utöver det vanliga och jag förstår att det är något speciellt på gång som jag bara måste se. P visar mig till det närbelägna industriområdet där i ett närmast slumliknande hörn i områdets utkant ett gäng ungdomar håller till. De är i övre tonåren eller möjligtvis några år äldre än så, och de har bilar, kanske några av dem till och med även har körkort. Bland plåtskjulen har de ett garage där de trimmar och fixar sina gamla åk, ibland på helgerna när området står övergivet och tomt är det tävlingar och det sladdas vilt så gummiröken ligger tjock och det blir långa svarta spår i asfalten. Jag har ingen som helst aning hur P har kommit i kontakt med detta gäng men han tycker det är vansinnigt häftigt och jag måste erkänna att när väl min inledande försiktighet och rädsla har släppt jag tycker också det är kittlande spännande så de kommande veckorna beger vi oss dit vid ett flertal tillfällen.

Eller snarare, vi smiter dit. Utan att ens ha försökt förstår jag att mina föräldrar aldrig någonsin skulle tillåta mig att vara där så vi säger alltid att vi ska göra någonting annat, något betydligt mer beskedligare. Vi brukar oftast säga att vi ska besöka en modelljärnvägsklubb på Södermalm eller en järnvägsförening vid slakthusområdet. Bägge föreningarna existerar faktiskt och ibland åker vi till och med dit men oftast tar vi i smyg våra cyklar till industriområdet och håller till där några timmar bland ungdomarna och bilarna innan vi återvänder hem för att låtsas som inget har hänt.

De flesta i gänget tolererar tålmodigt vår närvaro och frågvisa nyfikenhet, några få tittar surt på oss och tycker säkert att vi är irriterande småglin som bara är i vägen, men flera av dem visar sig vara riktigt hyggliga. Jag och P tillåts hämta verktyg och vi får det demonstrerat hur man gör ren förgasare, hur man byter luftfilter och vi får dra åt skruvar och muttrar som bara små händer och smala armar kan nå. Som tack för hjälpen för att vi går hem med smutsiga kläder som är svåra att förklara får vi ibland åka med när det ska provköras. Det är vansinnigt roligt att försöka hålla i sig i baksätet när bilen kör i hög hastighet, tvärnitar och sladdar. Vi skrattar hejdlöst när vi kastas omkring som vantar från sida till sida.

Tids nog får vi höra att de ska ha fest. P bara VILL gå och han tjatar på mig att följa med. Jag tveksam men efter ett tag ger jag med mig och accepterar att följa med under förutsättning att vi håller ihop, något som P lovar. När kvällen för festen är inne tar vi våra cyklar och ger oss iväg.

Precis som vanligt har jag hittat på någon bra men inte särskilt sanningsenlig historia för dem därhemma som förklaring till att jag måste ge mig ut ett tag och bli borta ett par timmar.

Detta är min första upplevelse av en äkta ungdomsfest. Inga tårtor står framdukade. Det finns inga ballonger girlanger tända ljus, inte heller några leende och pinsamma föräldrar som hälsar oss välkomna. Här är det är sprit, öl, galet hög musik, folk hånglar öppet och ogenerat, det är tjock cigarettrök, skrik, skratt och fyllegruff. Mina ögon är säkert stora som tefat inför denna inblick i vad som väntar efter barndomen. Jag har aldrig sett något liknande! Det är skrämmande samtidigt som det obeskrivligt fascinerande. Jag och P håller ihop medan vi cirkulerar och spanar in vad som händer. Festen går vidare och det känns förvånansvärt bra att plötsligt uppleva hur det är att vara vuxen. Folk glider runt, några hälsar skrikande på oss genom musiken och det känns nästan som vi hör hemma, som om vi är en del av allt detta.

Vet inte hur mycket tid som går men på något sätt tappar vi bort varandra i röran. Jag sitter i soffan och drömmer mig bort en stund när jag plötsligt upptäcker att P inte längre är där. Såg inte när han försvann, hur jag än ser mig omkring kan jag inte se honom. Kanske är han på toaletten, kanske kommer han snart tillbaka, jag verkligen hoppas det. Sitter där ensam mitt i larmet och festen och väntar ett tag men när P fortfarande inte dyker upp stegras min oro och en känsla av obehag tränger sig på.

Det var exakt det här jag inte ville skulle hända.

När olusten har vuxit sig stor och jag bestämt mig för att lämna festen greppar plötsligt två personer mig hårt. De överrumplar mig totalt, jag såg inte när de kom. Känner igen dem, det är några av de som inte speciellt verkar ha uppskattat P:s och min närvaro bland bilarna. Jag kan inte deras riktiga namn, har bara hört det fåniga smeknamn alla använder, det smeknamn jag inte känner modig nog att nämna öppet. Innan jag hinner reagera rycks jag upp ur soffan av starka armar och de puttar mig framför sig till ett intilliggande rum. Dörren slängs igen efter oss och jag ser den låsas.

Plötsligt ser de så ofantligt stora och skrämmande ut, med ens förefaller de vara så mycket större än jag någonsin tidigare sett dem. Jag är övertygad att de tänker slå skiten ur mig och jag fattar att jag inte har en chans att komma undan. Två mot en, det är inte schysst men det är så det funkar, det är så de stora slåss. En håller, en slår. Det är så jag har hört. Ställd inför denna skrämmande insikt är min sköna känsla av att vara stor och cool plötsligt som bortblåst, kvar är bara en liten vettskrämd kille. Rädslan tar över och jag börjar grina. Förtvivlat ber jag dem vara hyggliga, ber dem låta mig vara, att inte slå mig. De stirrar på mig och säger att jag är en snorunge som bara ska hålla käft, nu ska de lära mig en läxa. Ljudet från hög musik och skrål och skratt tränger sig igenom dörren, jag fattar att det är ingen där ute som hör oss, ingen kommer störta in och rädda mig. Min värld består endast av panik. Det här är på allvar, jag inser det.

Men det kommer inga knytnävsslag i magen. Ingen spark heller. Det blir inget näsblod eller en stor blåtira. Istället trycks jag ner på knä och händer i mitt hår håller mig hårt på plats, och en av dem drar ner sina byxor. Plötsligt, en penis rakt i mitt ansikte. Jag pressas upp i ett skrev, mina tårar drunknar i en snopp och en massa hår. Jag har ingen som helst aning om vad jag förväntas göra, jag bara gråter och förstår inte. Han pressar sig in i min mun tills jag får en reflex att vilja kräkas. Hårda ord sägs, han nästan vrålar. Det känns som stora hårtofsar är på väg att slitas loss när mitt huvud rycks fram och tillbaka. Musiken fortsätter utanför dörren, det är skratt och glasklirr och mina tårar. Allt är en dimma, det är kaos, det är som att befinna sig mitt i en pågående katastrof. Kanske är det också så.

Jag tror på riktigt att det är så här mitt liv kommer att sluta. Jag tror att det är så här jag ska dö.

Jag står på alla fyra, det är min nästa minnesbild. Kräks. Mitt på golvet. Hör röster som skattar rått, de låser upp dörren och säger åt mig fara åt helvete och aldrig någonsin komma tillbaka.

Tvekar inte en sekund, är redan på väg ut därifrån. Tänker inte återvända. Aldrig någonsin.

Innan jag vet ordet av är jag ett med festen igen precis som om inget har hänt. Ingen tittar på mig, ingen bryr sig. Ut från huset, fort som fan. Möter inte P på vägen ut, letar inte efter honom heller, struntar fullständigt i vart han har tagit vägen. Tar bara min cykel, så fort jag kan beger jag mig raka vägen till skogsområdet vid huset där jag bor. Först där känner jag mig säker. Chocken går igenom mig och jag gråter så jag skakar.

Tids nog tar tårarna slut och jag lugnar ner mig så pass att jag kan fundera på vad jag ska ta mig till. Begriper att jag inte kan sitta i skogen i all evighet, måste göra något. Förstår att jag inte skulle ha varit på festen, jag ljög för att gå dit. Om jag berättar för mina föräldrar vad som hänt kommer även sanningen komma fram, de kommer få veta att jag ljugit för dem så länge och så mycket, det kommer bli uppenbart för dem jag brutit deras förtroende och jag får för mig att jag kommer få min värsta utskällning någonsin. Sannolikt bli bestraffad, snarare än att tröstad och stöttad. Inbillar mig att det utegångsförbud jag har att se fram emot kommer att vara hur långt som helst, är även säker på att jag definitivt har sett min sista veckopeng. Ser inte fram emot detta, inte alls. Jag är en idiot, en jävla korkad idiot. Kommer fram till att allt är mitt fel, förstår att det finns inget jag kan göra åt det och jag har ingen annan jag kan skylla på. Det finns bara en sak jag kan göra, jag inser det till slut. Bestämmer mig för inte visa en min och hålla käft. Jag stänger allt ute och säger till mig själv att festen aldrig har hänt. Jag var aldrig där och jag vet ingenting om den. Om jag inte tänker på det som hände kan det inte vara något. Då är det inte heller något problem.

Nästa morgon går solen upp och det är en ny dag. Min pappa läser sin tidning och frukosten smakar precis som vanligt. Märkligt nog fungerar min lösning på problemet långt bättre än jag vågat hoppats på. Ingen frågar något, inget händer, ingen verkar märka någonting. Godmorgon älskling, har du sovit gott? Min mamma ler mot mig precis som vanligt. Jag skäms för att jag inte är ärlig mot henne när jag svarar.

När jag någon dag senare träffar P igen frågar han till min stora förvåning vart jag tog vägen på festen. I mina långa funderingar hade jag börjat tvivla att han ens märkte att jag var borta eller att han överhuvudtaget brydde sig. Men det gjorde han uppenbarligen. P berättar att gick ut på gatan för att titta på bilarna och när han kom tillbaka var jag borta så han antog helt enkelt att jag hade fegat ur och gått hem. Jag blir så fruktansvärt besviken på honom men jag kan bara inte säga vad som på riktigt hände. Vet att om jag gör det kommer han utan att tveka berätta för alla vi känner för han bryr sig inte om han sårar någon. Han tänker inte på sådant. Som sagt, P har inga spärrar, han gör det som faller honom in. På gott och ont.

Efter denna händelse vill jag inte vara med honom mer på samma sätt, han övergår till att umgås med andra personer och sakta glider vi åt olika håll i livet. Vi bor bägge kvar i förorten några år till så det är klart att vi träffas ibland, pratar lite, men ingenting är som förut. Senare får jag höra att P tillsammans med andra börjat stjäla bilar och göra inbrott i källarförråd. Det berättar jag för min mamma när hon så småningom frågar varför jag slutat träffa P efter skolan. Hon ser närmast chockad ut och accepterar omedelbart vår spruckna vänskap utan att någonsin fråga något mer.

Ett tag senare när det hela har sjunkit in lite grann försöker jag i svävande ordalag öppna mig för min bästa vän C. Jag vet att jag kan lita på honom. Han skvallrar inte för någon.

Det blir när vi är ensamma, när jag är säker att det inte finns någon annan i närheten som kan råka höra. Gör mitt bästa för att få det att se ut som det bara är något slumpmässigt jag har i tankarna. Jag använder de få ord jag kan få fram, vågar inte säga att det egentligen handlar om mig. Kanske har jag tänkt berätta hela sanningen senare.

” – Vad skulle du säga om någon haft en snopp i munnen?”. Jag tittar ner i marken, kan knappt andas.

” – Argh, det är jätteäckligt! Då är han bög!!!”, C svarar snabbt och med stort eftertryck.

Det var långt från det svar jag hade hoppats på. Jag vill verkligen inte att min bästa vän ska börja fundera på om jag är bög så jag styr snabbt undan utan att föra samtalet vidare. Skäms att överhuvudtaget ha sagt så här mycket och hoppas innerligt att C inte ska fundera på varför jag sa något så märkligt. Lyckligtvis verkar han inte göra det. Han frågar aldrig och under de år framöver vi fortfarande är bästa vänner kommer aldrig detta märkliga samtal på tal.

quotesDär och då bestämmer mig för att aldrig någonsin nämna för någon vad som har hänt. Det här är min hemlighet och så ska det förbi.

Det går en tid. Ett antal veckor, kanske någon månad.

Så mycket som det är möjligt har livet börjat återgå till det normala och jag på väg till det lokala centrumet i förorten. Plötsligt på väg i motsatt riktning på andra sidan gatan får jag av ren tillfällighet syn på en av dem som gjorde mig illa på festen. Jag känner igen honom direkt. Det är ingen tvekan, det är en av dem. Han ser mig inte, tittar inte ens åt mitt håll, han bara passerar utan lägga märke till mig. Men det spelar ingen roll. Den panik jag upplever av att se honom igen är total och den tar över fullständigt. Känslan av att dö är tillbaka. Det är som om marken rycks undan mina fötter och jag faller ner i ett bottenlöst hål. Skräcken är så överväldigande att jag kissar på mig. Jag känner hur mina kalsonger och mina byxor blir dyngsura, så rädd blir jag. Skakad får jag vända om hem igen för att byta till rena kläder.

Jag ser dem aldrig mer men det oväntade mötet tar bort mycket av min trygghet. Vetskapen att jag närsomhelst varsomhelst kan träffa på dem igen skrämmer helt enkelt skiten ur mig.

Det är klart att jag påverkas av denna händelse, att påstå något annat vore en uppenbar lögn. Jag blir försiktig i mitt umgänge, håller mig mycket hemma. Vill helst inte ut och träffa mina kompisar, de får komma till mig annars stannar jag lika gärna hemma. Och så klart, efter ett tag slutar de höra av sig, det är inget konstigt med det. Min gitarr och min modelljärnväg kommer att betyda mer än någonsin förr. Börjar läsa böcker som nog egentligen är alldeles för svåra för min ålder och lyssnar på musik med betydligt mer djupsinniga budskap än den discomusik som är ”inne”. Egentligen är jag beredd att göra vad som helst bara jag ser upptagen ut och mina föräldrar låter mig stanna hemma.

I början drömde jag ofta och dramatiskt om det som hade hänt men med tiden avtog drömmarnas intensitet och inflytande på mig. Kanske förstod jag att det faktiskt inte är mitt fel, kanske insåg jag att denna händelse är väldigt svart och vit, att det är lätt att se vad som var rätt och vad som är fel. Jag försöker givetvis inte på något sätt förminska övergreppet – det var en traumatisk händelse, det är alltjämt en traumatisk händelse. Än idag, massor med år senare, drömmer jag ibland mardrömmar om den kvällen för även om jag inte längre kan komma ihåg deras ansikten har de skratt jag hörde och den känsla av total skräck jag upplevde fortsatt att förfölja mig.

Även om jag levt med vad som hände alltsedan dess dröjer det ända in till vuxen ålder innan jag får ord att sätta på händelsen och inser vad det betyder – jag har blivit våldtagen.

Att på riktigt ta till sig den frasen är nog svårare än vad de flesta kan förstå.

divider
SOMMARLOVET TAR SLUT och likt de flesta andra 13-åringar i förorten byter jag skola för att börja på högstadiet. Den lilla värld och den relativa trygghet som skapats under låg- och mellanstadiet blir snabbt utplånad, nya strukturer och grupperingar uppstår då min klass blandas med andra klasser. Resultatet blir en tillvaro som är betydligt tuffare där måste man ta plats för att synas, där man måste höras för att finnas men det gör jag aldrig. Det är inte jag. Med en våldtäkt i bagaget är jag inte den som hörs och syns mest, det är inte en egenskap jag har. Kanske är det därför allt snabbt blir fel.

Flera av dem jag tidigare har varit tillsammans med i skolan börjar bete sig annorlunda, de får nya intressen, de börjar umgås med andra, de blir kaxigare, även mot mig. Kanske är det puberteten som förvandlar dem, kanske förvandlar den mig med? Kanske har de egentligen behandlat mig som osynlig under en längre tid, kanske är det först nu jag märker det? Planer görs upp utan att någon verkar ägna en tanke åt att jag existerar, när rasten börjar försvinner plötsligt alla för att senare komma skrattande tillbaka utan att ens notera att jag sitter ensam i korridoren utanför klassrummet. I matsalen lär jag mig snart att följa strömmen och sätta mig vid det bord där andra redan satt sig för om jag blir först sätter sig de andra någon annanstans. Jag tror inte att de avsiktligt undviker mig utan det handlar nog mer om att de inte bryr sig att se efter vart jag tog vägen, de tänker nog inte ens på det; för dem finns jag helt enkelt inte – jag är osynlig. När jag går hem efter skolan är det aldrig någon som frågar om jag vill följa med hem till dem, inte heller när jag tar mod till mig och frågar är det någon som vill följa med mig. Efter ett tag slutar jag att fråga för vid det laget har jag förstått vilka svar eller undanflykter jag kommer att få.

Det är en förnedring jag kan klara mig utan.

Man kan självklart spekulera hur mycket man vill kring orsakerna till detta, kanske även ge mig en diagnos av något slag. Om man drar det riktigt långt kanske det till och med går att påstå att det är mitt eget fel att mobbingen startar. Om jag bara hade varit mer utåt, mer starkare, inte så rädd, mer som alla andra, kanske hade allt då blivit så mycket annorlunda. Eller så kanske jag bara har oturen att bli måltavla för den obegripliga grymhet barn kan visa mot varandra. Jag vet inte. Spelar det någon roll?

Vilken anledning behövs?

Äldre elever rycker åt sig min ryggsäck när jag kommer på morgonen, ens innan jag hunnit komma in i skolan. De letar efter något att ta och kastar sedan upp ryggsäcken i träden och försöker få den att fastna bland grenarna. Mitt skåp kan stå insparkat eller en avbruten tändsticka sitter i låset. Öknamn avsedda att såra ropas efter mig i korridoren eller står skrivna på min bänk när jag kommer in i klassrummet. Ingen verkar inte ägna en enda tanke åt hur ledsen jag blir eller hur ont det gör. Ingen verkar förstå vad de ständigt upprepade små slagen gör med min självkänsla – för dem är det bara kul. Och såklart, ännu roligare blir det när namnen sprider sig och börjar användas av andra som inte ens går i min klass. I duschen efter gymnastiken håller de hårt i mina armar och någon sätter på kallvattnet. Alla skrattar högt när jag skriker av kylan och sprattlar för att komma loss, och när de äntligen släpper mig har mina kläder i omklädningsrummet kastats högt upp och längst bak på de jättehöga gammaldags träskåp där klassen kan förvara sina gympakläder mellan lektionerna. Utan en tråd på kroppen får jag kämpa för att klättra upp och hämta dem, alltmedan de snärtar med sina handdukar och skrattar ännu mer. På skolgården blir jag puttad och tacklad, en gång faller jag handlöst nedför en trappa och slår mig så illa att såret i mitt huvud måste sys. Jag förstår att jag inte kan skvallra, jag skyddar dem, ljuger och säger att det var en olycka och mitt eget fel men ingen tackar mig för det, nästa dag när jag kommer till skolan med bandage lindad runt mitt huvud blir jag utskrattad och allt fortsätter precis som förut. Blir indragen till skoltoaletterna i källaren, de som alla undviker att besöka. Någon håller vakt, någon annan slår mig hårt i magen och tvingar mig att kippande efter andan säga löjliga och förnedrande saker som de skrattar åt. Och när det är dags att sluta för dagen måste jag ofta tränga mig förbi något gäng utanför skolans huvudentré som inte kan motstå frestelsen att hålla fast mig, ta mina cykelventiler så jag måste leda min cykel hem med platta däck, mula mig eller trycka ner snö innanför min tröja. Jag lär mig att se efter om kusten är klar innan jag går ut, när den inte är det använder istället någon av skolans sidoutgångar och försvinner in bland labyrinten av omkringliggande hyreshus för att undvika dem, även om det innebär en omväg och en lång promenad hem för mig när cykeln blir kvar eller när jag missar bussen.

Det är givetvis inte allt på en gång men oftast går det inte många dagar utan att något inträffar, och när det väl gör det känns det sällan som någon tillfällighet att det är just jag som drabbas och ingen annan. Det känns som om jag är fritt villebråd och de som tycker det här är roligt förstår snart att de kan komma undan med det mesta för ingen verkar ingripa, allra minst de vuxna i skolan gör något föra att stoppa dem trots att de omöjligt kan ha missat vad som pågick. Ingen verkar inte vilja se något alls, kanske för att titta åt andra hållet är det enklaste att göra.

Inte ens när jag uppbådar all styrka jag kan finna och spelar min gitarr inför alla i aulan och på riktigt tror jag har en chans att vända utvecklingen bryr sig någon. Istället blir det killen i parallellklassen som spelar trummor totalt ur takt i ett amatörmässigt band som låter fruktansvärt som får all uppmärksamhet. Jag kommer fortfarande ihåg hur den avgrundslika besvikelsen kändes.

Sväljer stoltheten och förstår.

quotesHar man inte skydd av en grupp är man ingen. Är man inte en av de starka får man helt enkelt bita ihop och ta den skit andra slipper.

Jag är övertygad att det absolut inte finns någon eller någonting som kan stoppa det här. Men det är väl exakt så världen i skolan fungerar. De starkare ger sig på de svagare för de vet deras offer inte kommer ge igen eller skvallra. De starka att de kommer garanterat vinna och de kommer känna sig ännu starkare. Jag vet att jag inte är vän med någon av de coola på skolan och förstår så väl att ingen kommer ställa sig på min sida om jag slår tillbaka så jag gör vad så många andra före mig har gjort – jag håller käft och hittar på lögner för dem därhemma som är tänkta att förklara smutsiga kläder och försvunna saker, håller låg profil och hoppas att allt på något mirakulöst sätt ska bli bättre, hoppas att de ska tröttna och ge sig på någon annan.

Skolan anordnar fritidsaktiviteter och när intresselistorna skickas runt skriver jag av upp mig för fotokursen. Kreativitet har alltid intresserat mig, både i form av musik och fotografering, så när tillfället kommer att få fördjupa detta intresse tar jag chansen. De flesta andra vill hålla på med sport – fotboll, innebandy eller basket är populärast – så från min klass är det ingen annan som sätter sitt namn på den listan, det är bara jag. Kanske tycker de att jag är en tönt men kanske tycker jag på samma sätt att det är bara skönt att slippa dem alla, att jag är ensam från min klass gör mig absolut ingenting.

Vid första tillfället är vi ett litet gäng som väntar utanför skolans fotolabb i källaren under expeditionen. Det är efter skoltid och den totala avsaknaden av skrik och spring är en abrupt kontrast mot den vardag jag brukar möta, en kontrast jag inte alls har något emot. Det är jag och ett par till från någon parallellklass som är nya, i övrigt är det bara åttonde och niondeklassare som jag gissar var med på den här kursen även förra läsåret. Så hör vi steg i trappan och kursledaren kommer. Jag ser att det är fritidsledaren, samma fritidsledare som jag redan har mött i uppehållsrummet på rasterna ett par gånger men inte har pratat med, kanske för att jag tycker han ser lite läskig ut. I mina ögon påminner han om en björn. Inte så lång men ganska kraftig. Har nästan alltid på sig en flanellskjorta som inte döljer hans mage speciellt bra. Stort skägg och en brummande röst och ett högt skratt. Ser nästan ut att vara hämtad från en motorcykelklubb. Han kommer senare visa mig bilder på honom utan det där skägget och han ser helt enkelt inte klok ut så. Ska ha skägg. I mina ögon är han gammal precis som alla andra vuxna. Men på riktigt? Trettio. Fyrtio? Nog närmare fyrtio än trettio. Jag förstår snabbt att B är en av skolans mest omtyckta och respekterade personer, alla känner till honom och de flesta verkar ha en berättelse på lager där han på något sett ingår. En del är precis som jag lite rädda för honom, andra ser honom som den häftigaste vuxne personen de någonsin träffat. Han svär mycket och gärna. Satans jävla helvete! verkar vara hans favorituttryck oavsett om det används för att beskriva något bra eller dåligt. Han är respektingivande och har en myndig hållning som utstrålar auktoritet. Men också värme. Kanske även tillit och trygghet. Han känns självklar, som om han har absolut inget att bevisa. Det sägs att han har varit militär innan han började på skolan och det ryktet är inget jag tvivlar på, ingen som hört hans röst eka barskt i skolkorridorerna kan knappast göra det. B kan ta ett skämt, han har alltid ett vänligt ord över, han kan lyssna, han är rättvis men han är ingen man bråkar eller tjafsar med för hans armar ser ut som de kan kasta vem som helst långt ut på skolgården. Han är en sådan person som kan få stopp på ett slagsmål bara genom att stå där med armarna i kors, stirra och harkla sig lite.

Ledaren för kursen hälsar på alla deltagare och han presenterar sig lite extra för oss som är nya. Välkommen! Hej, jag heter [B], vad heter du? Hans hand är stor, greppet är fast och han tittar rakt på mig. Det känns ovanligt och jag är inte alls beredd, vet inte vad jag ska svara så jag stammar mest och säger något korkat i stil med ”…öhhh…hej?”. B skrattar högt och rufsar mitt hår. Men det är ett vänligt skratt, det är ett skratt jag tycker om, så långt från de skratt jag brukar höra när de omringar mig på skolgården.

Och så låser han upp dörren till fotolabbet och hälsar oss välkomna in. Doften av kemikalier slår emot som en vägg och det tar några minuter innan jag har vant mig.

Det är så jag på riktigt träffar honom för första gången.

B och jag finner snabbt varandra. Jag vet inte riktigt hur det började. Kanske spelar det ingen roll, troligtvis är det inte heller någon tillfällighet. När jag väl lärt känna honom är han inte ett dugg skrämmande, jag tycker han är hur skön som helst. B visar mig mörkrummets alla hemligheter och han har inget emot att hjälpa mig när jag ber om det. Blanda vätskor. Maska. Belysa. Räkna sekunder. Han tar min hand och visar hur jag liksom med ett magiskt handlag ska röra fotopappret med den lilla tången i skålen med framkallare. Står nära bakom mig, lutar sig fram och jag kan känna hans stickiga skägg. Min hand i hans stora näve, tillsammans rör vi pappret sakta i en mjuk åtta tills bilden börjar framträda. Vänta till rätt ögonblick… håll upp, låt droppa lite, över till stoppvätskan. Skölj. Violá! Jag tycker om hans trygga sätt, tycker om när han lägger sin hand på min axel, hur han håller den kvar medan han pratar och tar sig tid att förklara och visa. Han får mig att känna mig speciell, som att han verkligen finns där för mig. Ganska snart får jag känslan att B behandlar mig bättre än andra och att det är likadant i fritidslokalen på rasterna. Han hälsar alltid lite extra glatt och personligt och lägger armen om mig och hittar på roliga smeknamn, namn som inte alls är nedsättande eller tänkta att göra mig ledsen.

Jag älskar när han gör så.

När det längre fram visar sig att vi har ytterligare ett gemensamt intresse förutom fotografering, ja då börjar jag riktigt tycka om dessa tillfällen vi har tillsammans. Sjöliv. B visar sig vara en hängiven seglare och min familj har nästan alltid haft båt, visserligen en motorbåt, men jag är van vid sjön och åker själv gärna ut. Fiskar eller bara njuter av friheten. B:s fantasifulla berättelser medan vi väntar på att våra framkallade bilder ska torka, hans berättelser om stormar, skeppsbrott och havsörnsattacker är både spännande och roliga att lyssna på. Kanske inte alltid helt sanna, det anar jag snabbt, men då han är en god berättare spelar det faktiskt ingen roll.

Det går ett tag. Hösten och vintern har passerat, det är återigen vår. Efter att ha träffats i mörkrummet och fritidslokalen nästan varje dag under läsåret har B och jag utvecklat en djup vänskap, åldersskillnaden till trots. Jag uppfattar honom mer förstående än mina föräldrar och han känns som en kompis jag kan lita på. Att ha någon som pratar med mig och faktiskt även lyssnar känns fantastiskt. Helt plötsligt känns det som att jag syns – som att jag äntligen finns.

Fotokursen är slut för kvällen och alla är på väg hem när B ber mig stanna en stund till. Jag blir lite förvånad men också nyfiken och väntar såklart. När det bara är vi två kvar tittar han på mig och frågar om jag vill följa med och segla den kommande helgen.

Det här var helt oväntat. Om jag vill??? Jag blir eld och lågor! Självklart!!!

När jag kommer hem gör jag mitt yttersta för övertala mina föräldrar, och efter att B en kväll ringer och pratar med dem för att förklara och försäkra sig att allt är i sin ordning, ja då är det ingen tvekan alls längre – jag får åka.

Den första trippen är en dagsutflykt på Mälaren. Jag kommer fortfarande ihåg den dagen som om det var igår. Vi träffas tidigt på morgonen vid båtklubben som ligger på cykelavstånd från mitt hem. Men den här gången tar jag inte cykeln, istället sitter jag i baksätet i vår bil och mamma och pappa följer med. B väntar på oss, han ler stort och vinkar när han ser att vi kommer och han möter upp när vi kliver ur bilen. Segelbåten är både större och finare än jag hade föreställt mig och när jag tittar ner i kabinen ser den ut som ett palats av blankpolerade träytor och mjuka dynor. Jag känner mig stolt att få vara med om detta, hoppas nästan att några av mina klasskompisar ska se mig och bli avundsjuka. När vi har kastat loss och är ensamma visar B mig grunderna i segling och jag får ett tag även styra den stora båten alldeles själv. B sitter bredvid och hjälper till bara lite grann. Hans stora hand ovanpå min, beredd att korrigera kursen om jag inte gör det. Min mamma har skickat med köttbullssmörgåsar inslagna i stanniol och MER i tetror. Det är precis så härligt som jag försöker beskriva det.

Jag skiner säkert som en sol när jag kommer hem igen framåt kvällen.

Det är så här långt jag brukar berätta om B, det är också så här jag önskar att allt egentligen var. divider

EFTER ATT HA DAGSEGLAT några gånger ska vi nu vara ute hela helgen och sova över i båten. Det var B:s förslag och det krävdes ingen större ansträngning för att övertala mina föräldrar att gå med även på detta, själv är jag spänd och jätteglad. Och så ger vi oss iväg.

Vi seglar hela dagen och på kvällen jag somnar snabbt av båtens lugna rörelser bland kuddar och varma täcken. Nöjd med livet. Har hittat en vän. Någon att lita på. Någon att skratta tillsammans med. Någon som förstår. Någon som bryr sig. Någon som tar sig tid. Någon som ser mig. Fast egentligen är jag totalt blåst och bortgjord. Är en lättlurad naiv skitunge som inte fattar ett smack. Förstår inte att jag borde gett mig av för länge sedan. Ser inte tecknen. Borde vara jävligt långt därifrån.

Den natten blir jag våldtagen. Igen.

Eller egentligen kanske jag inte blir det för det förekommer ju inget våld. Det känns svårt att försöka förklara men han hotar mig aldrig. Inte heller håller han fast mig. Han bara sitter på sängkanten i mörkret bredvid mig utan att säga något. Det är så jag vaknar och det tar några ögonblick innan jag har vaknat tillräckligt mycket för att förstå vad som sker, innan den förlamande paniken fullständigt tar över. Jag kunde ha vrålat åt honom att ge fan i mig. Kunde ha klöst honom i ansiktet eller sparkat hårt i hans skrev. Något. Vad som helst. Alla hade förstått när jag berättar varför, alla hade sagt att det var bra gjort och vänt sin ilska och avsky mot honom, kallat honom monster. Men det kommer inget skrik från min mun, det kommer ingen spark från mina ben. Det kommer inget motstånd alls, ingenting händer. Min dumma kropp fryser fast, jag kan inte röra mig, bara ligger där med neddragna kalsonger och känner hur han onanerar mig.

Nästa dag råder det en tryckt stämning.

quotesJag vill säga att det kändes fel, jag vill säga att jag inte gillade det som hände och att han inte ska röra mig på det sättet. Men det går inte. Jag kan inte få fram orden hur jag än försöker, hur mycket jag än vill.

Hur pratar man med en vuxen om sådant, hur pratar man med någon om det??

Det enda jag kommer på att göra är att låtsas som det regnar och jag gömmer min olust i något skrymsle. Ingen av oss nämner något om det som hände, vi pratar om allt annat utom just det. Vi fortsätter som vanligt, fokuserar på seglingen.

Tillbaka till båtklubben på söndagskvällen, får skjuts hem, står där i hallen med ny solbränna. Kanske tar han en stor risk och är orolig att jag ska berätta men kanske känner han sig redan säker på att jag inte kommer göra det. Har det varit en bra helg? Mina föräldrar tittar nyfiket på mig. En fantastisk. Härligt väder, perfekt segling. Vi har haft det jättebra. Försöker se glad ut samtidigt som jag balanserar orden, gör mitt yttersta att få det att verka trovärdigt i väntan på att jag själv ska komma på vad jag borde säga. För vad ska jag göra nu, vad ska jag säga, hur ska jag säga det? Det hela har hänt så plötsligt, nu står jag här och förväntas berätta någonting så jag säger det jag tror mina föräldrar vill höra.

Jag skäms och är förvirrad så jag ljuger rakt ut – det är det enda jag kommer på att göra.

Det har inte hänt.

Kan inte tänka på något annat de kommande dagarna. Försöker förstå, försöker reda ut. Vad var det som hände, varför? Vi är ju kompisar, allt är så förvirrande, vår vänskap är inte alls om sånt där. Kanske var det jag som gjorde något som fick honom att tro att jag ville? Jag stoppade ju inte honom, jag sa aldrig ifrån och jag fick ju stånd, då kanske det är mitt fel. Tankar som inte passar in någonstans och som jag inte förstår vidden av rusar runt, till slut kommer jag fram till att B måste ha dåligt samvete, precis som jag har. Han ångrar sig säkert jättemycket, han inser säkert hur fel allt blev. Det hela var bara ett stort misstag. Jag vill så gärna tro att det är så.

Det måste ju vara så. Eller hur?

Till slut övertalar jag mig själv att det är precis så det är.

Jag gör vad jag kan för att se ut som vanligt, jag gör vad jag kan för att inte röja något av det som pågår inom mig. Livet runtomkring går vidare som om ingenting har hänt. I skolan är B precis samma person som tidigare och det är ingen tvekan om att han är en bra fritidsledare, han är gladlynt och öppen, och han har bra kontakt med alla – precis som vanligt. Och så kommer han fram till mig och frågar om jag vill segla med honom nästa helg med. Min övertygelse att det hela bara var ett misstag känns med ens inte alls fullt så säker, det här känns inte ett dugg bra i min mage. Det knyter sig till en klump och det känns som jag är på väg att drunkna men min mamma blir glad när hon får höra talas om erbjudandet. I samma sekund som jag berättar för henne att jag blivit tillfrågad inser jag hur fruktansvärt dumt det var av mig. Jag skulle inte ha sagt något. Vad roligt, visst ska du väl göra det?! Helvete, vad ska jag göra. Jag kan inte säga nej, det skulle se konstigt ut, det skulle få henne att börja ställa frågor jag inte vill svara på. Finner mig själv inträngd i ett hörn. Så jag accepterar, jag säger att jag vill. För jag vill ju att B ska fortsätta vara min vän, jag vill ju givetvis segla med honom, jag fullkomligt älskar det och innerst inne hoppas jag att allt ska vara som vanligt, att det som hände bara var ett misstag.

Vi seglar hela dagen. Liksom förra gången är allt till en början är perfekt, allt är kul, ingenting händer som ens ger den ringaste fingervisning att det skulle vara något fel på vår vänskap. Den som händelsevis ser oss tillsammans har ingen som helst anledning att misstänka att saker och ting inte står rätt till. Visst, jag kan inte låta bli att tänka på det som hände förra gången och det gör mig orolig men jag gör mitt bästa för att ignorera den känslan. Jag vill inte förstöra någonting. Vi seglar, vi äter lunch, vi seglar ännu mer. Så småningom ankrar vi för kvällen i en skyddad vik där vattendjupet är tillräckligt för segelbåten. B ordnar middag och vi sitter där medan mörkret faller. Pratar. Skrattar. Vi berättar vilka band vi gillar och på min gitarr försöker jag plocka ut våra favoritlåtar. Lyckas ibland men oftast inte. Men det gör inget att jag spelar fel ackord för han berömmer mig ändå, ibland börjar han sjunga trots att han har ingen som helst sångröst och jag skrattar så jag nästan glömmer bort att spela. B dricker rödvin och röker. Ser hans cigarett glöda i mörkret likt en knasig flämtande fyr. En cigarett som han har gjort till en konstform att röka så länge som möjligt utan att behöva aska.

Min oro stegras då det blivit sent och myggorna är för envisa och det är dags att stänga in oss i segelbåtens kabin. Stunden som fått mig att hela veckan ha ont i magen är inne.

Den här gången bryr sig inte B om att vänta tills jag somnat.

Han börjar klä av sig och jag gör detsamma för jag hoppas att vi gör det här för att det är dags att sova. Innerst inne förstår jag nog men jag hoppas ändå att jag har fel. Men så tar han av sig kalsongerna och då vet jag att det otänkbara är på väg att inträffa. Den paralyserande känslan är här igen, det är som om jag knappt kan andas, som om all luft försvann, som om tiden stannade. Hur mycket jag än vill kan jag inte förmå mig att säga något eller uppbåda något slags motstånd. Plötsligt inser jag att jag ligger ner och känner hur han tar av mig kalsongerna. Hans händer är över hela min kropp och jag får stånd, det känns fruktansvärt pinsamt men det är som det är, det är ingenting jag kan göra något åt. Och så böjer sig B fram och börjar utföra oralsex på mig. När han till slut är färdig och jag tror det är över och inte kommer bli värre säger han att vi ska byta plats, att det är min tur. Så lägger han sig där jag nyss låg. Väntar. Jag verkligen vill inte men känner att jag inte har något val, lika mycket som han var min biljett hit är han också min biljett härifrån. Jag kan inte be om extra betänketid, det hela går så fort, det är här och nu, egentligen är det nog inte ens ett beslut för mig att försöka fatta, det bara är så här. Vet inte hur länge det pågår. Allt är som i en dimma, som en annan dimension, som om det inte är på riktigt. Hans händer är i mitt hår. Det är inte hårt men det är tillräckligt hårt för att jag ska förstå att jag inte har någonstans att ta vägen, det är fullt i min mun, det är äckligt och jag tror jag ska kräkas. Så tar han ut sin penis och runkar snabbt. Sperman hamnar på min axel.

” – Satans jävla helvete!!! Du tyckte om det där, va?!”, B skrattar medan han torkar upp det som rinner längs min rygg.

Jag har gång på gång famlat efter ord för att förklara – och kanske även i viss mån för att rättfärdiga mig själv – men det går helt enkelt inte. Hur kan man få någon att förstå hur rädsla och maktlöshet kan framkalla en reaktion som kanske påminner om ett outtalat medgivande men egentligen är något annat. Något helt jävla annat. Det går helt enkelt inte. Trots det skäms jag än idag så fruktansvärt mycket över vad som hände. Jag skäms över mig själv och känner mig så förbannat skyldig när jag inser hur idiotisk och hur fel min passivitet blev. Inte desto mindre – det var så här det började, det var exakt så här jag fastnade.

Lika mycket som det är svårt att förstå är det också väldigt enkelt.

divider

DET ÄR NOG NÄR B inser att jag inte förmår att stoppa honom som hans territorium snabbt expanderar och han finns snart stort sett överallt i mitt liv, även långt utanför seglingen. Så fort vi är ensamma vill han visa hur mycket han tycker om mig, han kallar det så. Det inträffar gång på gång, det känns som det aldrig tar slut.

Han kör mig gärna hem på kvällen efter fotokursen, och han har en förmåga att träffa på mig då jag slutat skolan för dagen. Han försöker se överraskad ut när han låtsas leta efter något bland röran i bakluckan.

” – Hej. Jaha, här kommer du. Vill du ha skjuts hem?”

Ibland har jag något annat att göra – eller så ljuger jag och skyller på det – fast oftast lyckas jag inte säga nej. Kliver in i hans Volvo väl medveten vad det innebär. Som vanligt luktar bilen starkt av cigaretter och den är alltid ostädad, det är skräp efter säsong, snöskyffel spolarvätskeflaskor och startkablar, eller glasspapper och läskflaskor. Och så fimpar såklart. B kör gärna omvägar för att släppa av någon annan medföljande skolkamrat och när vi till slut är ensamma dröjer det sällan länge innan det börjar. Hans hand på mitt ben, blicken, leendet. Orden som vi bägge vet vart de leder.

”- Ska vi stanna en stund? Snälla, du kan väl…”

Oftast blir det parkeringsgaraget i förortens centrumanläggning, längst ner i källaren eller högst upp, våningar som normalt bara utnyttjas när garaget är proppfullt på helgerna. Eller skogsområdet vid båtklubben. En kväll parkerar han i mörkret på den nattstängda bensinstationen tvärs över gatan utanför mitt hus. Jag kan se hem, kan se det kalla flimrande ljuset från vår TV i vardagsrummet. Är livrädd att min mamma eller pappa ska titta ut och få syn på oss. Bilen är ställd så han har koll på om någon kommer men det inträffar givetvis aldrig, ingen tar oss någonsin på bar gärning. Jag lutar mig över och ger honom den avsugning jag vet att han förväntar sig, den jag vet jag inte kan komma undan, hans ena hand är i mitt hår och håller mig nere medan den andra handen fumlar med knappen till mina byxor innan den letar sig ner i mina kalsonger.

Tids nog fortsätter den avbrutna färden. Nu är han på gott humör, pratar om både det ena och det andra som jag ändå inte känner för att lyssna på. Ibland ber jag honom stanna och går sista biten hem, vill inte att någon ska se att jag kliver ur hans bil. Förstår att det kan se lika fel ut som det är, förstår att någon kan börja undra. Fast B verkar inte bry sig, han är nästan nonchalant, det är tydligt att han vet vilka risker han kan ta. Säger jag inget släpper han av mig utanför mitt hus utan att tveka. Han till och med vinkar och kör iväg som inget har hänt, precis som om allt är som det ska vara. Jag gömmer mig bakom min fasad av likgiltig vardaglighet och låser upp ytterdörren utan att visa en endaste min att något värt att nämna har hänt.

Det blir även en gång hemma hos mig när jag av någon anledning inte är i skolan, kanske är det studiedag, kanske är jag sjuk. Han ringer och jag är dum nog att svara, dum nog att svara ärligt på frågan om jag är ensam hemma. En annan gång får han mig att följa med till förrådet i träslöjden efter att fotokursen slutat för kvällen under förespegling att jag ska hjälpa honom bära någon trädetalj till segelbåten som han har slipat och lackat på lediga stunder. Mycket riktigt, en brunlackerad lucka finns där men det gör ingen skillnad, det slutar på samma sätt som alltid – med mig på knä, med honom i min mun och det är svårt att andas.

När det inte är seglingssäsong gör vi annat. Går på bio, besöker något knasigt museum, gör resor till närbelägna städer, sover ibland över på hotell om vi åker lite längre bort. Äter på McDonalds eller på riktiga restauranger med dukar på borden. Vi åker tåg till Köpenhamn och besöker en fotomässa, självklart går vi på den årliga båtmässan i Älvsjö och vi gör en resa till Helsingfors med de jättestora färjorna. Givetvis ordnar B en rundvandring bakom kulisserna ombord på fartyget. Att besöka bryggan, och att sätta på sig hörselskydd och overaller som luktar olja och hälsa på i maskinrummet känns väldigt spännande. Det händer nästan varje gång. B har ett trevligt sätt och en tveklös talang att prata till sig guidade turer på alla möjliga platser dit allmänheten vanligtvis inte har tillträde. Och visst, utflykterna och B:s alla upptåg är både roliga och spännande, jag är den första att erkänna det. Säg vilken kille som inte vill prova på att ploga snö med en stor hjullastare eller lägga skum från en brandbil eller besöka flygplatsens kontrolltorn. B är alltid snäll och extremt generös, utan att tveka betalar han för allt, och är det något jag vill ha – eller något han tycker jag ska ha – betalar han för det med. Det är nästan aldrig några stora eller överdrivet dyrbara gåvor för det skulle nog få omgivningen att reagera, men för en ung person som befinner sig i det obestämbara gränslandet mellan barndomen och vuxenvärlden och som försöker hitta sig själv handlar det om viktiga saker. Det är kläder eller saker till min gitarr, eller skivor med musik han vet jag tycker om.

Långt senare i livet förstår jag hur B tänkte och hur han agerade. var det ingen som förstod hur sådant fungerade – nu har vi ett namn på det, nuförtiden är till och med själva gärningen att ta kontakt med barn och skapa känslomässiga band i syfte att begå framtida övergrepp straffbart. Vi kallar det grooming. Och alla sexuella handlingar med barn under 15 år skall enligt Brottsbalken numera bedömas som våldtäkt, även om något våld eller hot om våld inte förekommit. Men lagarna har visat sig vara trubbiga och svåra att tillämpa. I ett par fall har rätten tagit hänsyn till gärningsmännens kontakt och resonerat att offren trots allt har haft utbyte av utnyttjandet och således gett viss straffrabatt. Utbyte??? Det är ju precis så det är tänkt! Gärningsmännen kan döva sitt eget samvete och på något sjukt sätt inbilla sig att offren är med på det, att offren egentligen vill, kanske även tycka att det är offret som har tagit initiativet. Fast i verkligheten är vänskapen helt skev och manipulerad. Och det är barn vi pratar om, barn som lockas in i en vänskap som visar sig ha ett svårbegripligt pris och som fastnar i känslor av skam och skuld till en vän som visar sig ha helt fel sidor, och på grund av uttalade eller outtalade konsekvenser känner barnet att det inte går att anmäla det som sker. För vem – som har sitt huvud rätt påskruvat – vill sätta en vän i knipa? Vem vill inte vara lojal?

Det är ungefär på samma sätt varje gång. Först är det hans tur, han onanerar mig eller utför oralsex. Ibland är det pang på och det är fort avklarat men ibland tar det tid och man skulle nästan kunna tro att han verkligen vill att jag ska tycka om hans kladdande. Men det gör jag inte. Jag vill inte att det ska vara skönt och jag hatar när min kropp reagerar precis som den är programmerad att göra. Det känns som om min egen kropp sviker mig, som om den står på hans sida. Det är ett svek som svider.

Sedan är det dags att byta plats.

Det är märkligt hur hjärnan börjar resonera när den har blivit tillräckligt störd, tillräckligt länge.

Hur annars kan jag tycka att det är högsta vinsten när jag får onanera honom?

Dra en Tarzan. Rycka i slangen. Runka. Det krävs ingen större talang eller engagemang för det, bara en stunds uthållighet. Är beredd att utan protester göra det en gång till om han så vill, även när jag vaknar mitt i natten av hans händer innanför min pyjamas och när han efteråt vill att jag onanera honom som ”tack”, ungefär som om jag borde vara tacksam för att jag får sitta där yrvaken med hans kuk i min hand – men jag gör det gärna. Att se det på detta sätt måste tyda på en obehaglig och skrämmande realistisk insikt, ett slags minsta motståndets lag. För jag vet så väl att ett enkelt jävla runk är så mycket lindrigare än att stå på knä och ha hans händer i mitt hår, därför försöker jag göra det så bra som möjligt. Jag vet att ett runk är ingenting alls jämfört med att stå på knän som gör ont och svälja hans kuk och vara orolig att han inte ska stoppa mig i tid, ett runk är så mycket bättre än att få den där hemska smaken i munnen när han inte gör det, en smak ingen tandkräm i världen tar bort, en smak som stannar en livstid. När jag en gång kräks ber han om ursäkt och verkar vara uppriktig men i samma mening antyder han också att det var delvis mitt eget fel. Han kunde inte förmå sig att stoppa mig, det var så skönt. Men. Att suga av honom är trots allt bättre än att stå på alla fyra och känna hans grepp om mina höfter, bättre än att hålla i lakanet och blunda och vänta på att han ska pressa sig in. Han säger att han ska vara försiktig och kanske är han det men han är ganska stor och det gör ont. När jag hittar blod i kalsongerna efter första gången blir jag rädd och börjar gråta, B tröstar mig och säger att det är ingen fara, han säger att jag är hans pojke och att jag är jätteduktig. Men han fattar verkligen inte, jag vill inte vara hans jätteduktiga pojke, inte på det sättet. Kalsongerna vågar jag inte ta hem, jag kastar dem så att min mamma inte ska råka se när hon stoppar dem i tvättmaskinen. Jag tror att B inser att analsex skrämmer mig, det är nog därför han bara gör det ibland, oftast när han är rejält berusad. Det är de enda gångerna då jag upplever honom som hårdhänt.

Rövknull. I skolan brukar de säga så när de retas, och de skrattar högt. Jag skrattar också. För att det är enklast så. Helst vill jag bara skrika åt dem att hålla käft och springa iväg för de fattar ingenting – men det går givetvis inte. Så jag skrattar. Åt att bli rövknullad. Tvingar mig att skratta tillsammans med dem. Åt mig själv.

Men varför slår jag inte larm? Varför låter jag det hela fortsätta trots att det är uppenbart att den vänskap han erbjuder innehåller något helt annat än det jag är intresserad av?

Det är helt omöjligt att på något enkelt och logiskt sätt förklara varför jag håller fast vid B, varför jag kommer varje gång han kallar på mig, varför jag under så lång tid trots allt betraktar honom som min vän.

Ju äldre jag blir, desto mer obegripliga och plågsamma blir dessa frågor.

quotesGivetvis förstår jag att det vi gör är fel, jag är ingen idiot på det sättet. Känner mig smutsig som fan och jag skäms ögonen ur mig.

Är livrädd för vad de i skolan ska säga om de får veta vad vi håller på med, är rädd att jag ska bli utskrattad, bli än mer mobbad, bli kallad bög. Jag är också rädd att min pappa ska bli rasande och skälla på mig för att jag inte har sagt ifrån, för att jag inte gjort motstånd och slagit mig fri. Kanske säger jag inget för att de lögner jag hittar på för att skydda min smutsiga hemlighet snabbt stiger över mitt huvud och känns omöjliga att ta tillbaka. Kanske är det för att jag är rädd att ingen ska tro på mig om jag bestämmer mig för att berätta sanningen för han är vuxen, han är känd och alla verkar tycka om honom – jag är ingen. Kanske är det för att perspektivet förskjuts, det förvrids, för att jag trubbas av, för att det efter ett tag känns som en oskriven regel att han ska kladda på mig när vi träffas, sedan ska jag visa någon slags sjuk tacksamhet genom att göra de saker han säger åt mig att göra. Eller kanske är det för att jag känner mig liten och otillräcklig och det känns som att det finns ingenting jag kan göra åt det som sker.

Eller ännu värre – jag är rädd att få höra att jag har mig själv att skylla.

Jag vet ärligt talat inte varför.

Men jag förstår så väl att om jag berättar sanningen kommer jag mista allt det andra som jag tycker så mycket om, allt som har gett mitt liv en mening. Jag kommer att förlora den B jag faktiskt tycker om, han som är rolig, han som är min vän, han som skrattar åt mina skämt, han som ser mig, han jag kan berätta allt för, han som får mig att känna mig speciell, han som känns trygg att vara nära när jag vaknar mitt i natten av en mardröm, han som är den enda som bryr sig om mig och som frågar hur jag har haft det när vi inte har träffats på ett tag. Han som säger åt de värsta mobbarna att ge fan i mig och får dem att backa undan.

Jag kan inget säga eller så ljuger jag mig ur alla situationer som känns obekväma. Inser att så länge jag inte berättar sanningen är min skamfulla hemlighet säker, så länge ingen får veta något är jag säker.

Det resonemanget saknar all logik, men det är så det känns.

divider

FRAMÅT MITTEN AV VECKAN frågar B som vanligt om allt är okej inför seglingen den kommande helgen. Nu är jag 15 år och går i nian. Jag är inte en liten spinkig pojke längre. De få hår jag hade där nere har blivit till en buske, jag har fått några fjuniga skäggstubb och en tillstymmelse till mustasch. Flickrösten är borta. Vid det här laget har jag vuxit rejält på längden och börjar få muskler och lite hår under armarna. Är tillräckligt stark för att göra motstånd men jag gör det inte. Jag har slutat bry mig. Vid det här laget har allt hänt om och om igen, inget är nytt, jag vet precis hur det brukar vara och vad som brukar hända.

Jag vet exakt hur det kommer att bli.

Den hemsnickrade och amatörmässigt inredda fritidslokalen är som vanligt full av elever som spelar biljard eller pingis fast de flesta sitter nog bara längs väggarna och snackar. Det finns något som liknar en bardisk, bakom den står B eller någon av de elever som har vunnit B:s förtroende och sköter affärerna åt honom, ganska kaxigt, de har definitivt inte gått någon charmkurs. Man kan köpa läsk och havrebollar eller låna pingisrack, biljardkö eller något spel mot pant, oftast skåpnycklarna.

Den gångna sommaren hade vi seglat tillsammans en hel vecka i sträck. Mina föräldrar skjutsade mig till båtklubben så den gången slapp jag iallafall åka i hans skräpfyllda och cigarettstinkande bil. Jag såg på när de skakade hand, de pratade och skrattade och var trevliga och han såg helt vanlig ut. Min mamma och pappa uttryckte tacksamhet för att B engagerade sig i mig och de stod på bryggan och önskade oss en trevlig resa när vi kastade loss, jag såg dem stå kvar och vinka när vi gav oss av. De var helt ovetande om att jag åkte iväg tillsammans med ett kräk och skulle bli utnyttjad. Skulle tro att de fortfarande satt i sin bil på väg hem då jag stod på knä med honom i min mun den första av så många gånger den veckan.

Han vet att jag svarar ja. B har sedan länge insett att jag håller käft vad som än händer. Jag tillhör honom, jag kommer varje gång han kallar på mig, jag gör det han ber om. Det är nog därför han frågar öppet inför alla andra i fritidslokalen. Bara för att han kan. Bara för att han vet att jag vet att han kan. En slags triumf. Blickar är riktade mot mig, blickar som är avundsjuka över vår vänskap, blickar som inte har en jävla aning. Vad kan jag göra? Inte ett skit. Det knyter sig hårt i min mage. B tittar på mig, väntar på svaret. Javisst, hör jag mig själv säga. Perfekt, svarar han och vi gör upp detaljerna som inte skiljer sig så mycket från det som nu närmast blivit rutin.

Rutin, javisst. Men denna gång ändå inte.

När jag gav mig av hemifrån visste jag inte att den här gången skulle allt ändras.

Fredag kväll, efter att ha ätit middag hemma. Står utanför mitt hus och väntar på att B ska komma och plocka upp mig. Jag har väskan packad, den nylonsträngade Levin-gitarren min pappa köpte åt mig för länge sedan står lutad mot mitt ben i sitt svarta fodral. B handlar mat innan han plockar upp mig. Allt är som det brukar vara. En stund går, så ser jag Volvon svänga in. Extraljusen inbyggda i grillen skiljer hans bil från alla andra liknande gröna 244:or. Det är så jag känner igen hans bil. B röker som vanligt, han ler när han ser jag är på plats. Svänger in på gårdsplanen, vänder och stannar jämte mig, dörren öppnas.

”- Hej. Är du redo??”

Som vanligt verkar han glad och förväntansfull. Det kanske inte är så konstigt.

”- Jepp. Alltid redo”, svarar jag och gör en fånig scouthälsning som han fnissar åt.

Fånig, eftersom han vet att min scoutkarriär endast var en dag lång. Jag var runt tio år när jag på order av min mamma följde med en kamrat som var inbiten scout. Tyckte inte alls om det och har alltsedan dess vägrat att befatta mig med scouterna. Den episoden känner B till, den har jag berättat för honom. Givetvis.

Min mamma står i fönstret en trappa upp och tittar på. Hon vet ingenting, verkar inte misstänka något alls, jag ger henne aldrig anledning att göra det heller. Jag vinkar och ler och hon vinkar glatt tillbaka och skickar en slängpuss. Jag skäms, hon vet hur pinsamt jag tycker det är och jag ser henne skratta lite extra bara därför, men jag skäms också för att jag inte är ärlig mot henne och för att jag ljuger henne rakt upp i ansiktet.

Men det är som det är, det är inget jag kan göra något åt. Så skickar jag in min väska och gitarren i baksätet och hoppar in där fram. B vinkar också, sedan åker vi.

Vägen till båtklubben på Värmdö där segelbåten numera finns tar ett tag att köra, ungefär en timma skulle jag tro. Stockholm i skymning passerar utanför rutan. Vi pratar om ditt och datt under tiden, vad vi än kan komma på. Skolan. Musik. Sport, ja det är mest B som pratar om sådant förstås, jag är inte speciellt intresserad. Om vädret i helgen. Stämningen är avslappnad, ändå lite spänd. B tänder ytterligare en av sina cigaretter, fönstret på hans sida är lite på glänt och det mesta av röken sipprar ut den vägen. Lite stannar dock kvar och får bilens inredning att stinka än värre. Jag misstänker att den tjocka stanken av cigaretter omöjligt går att få bort hur man än skulle försöka. Askkoppen är full med fimpar. Han tömmer den nog aldrig. Det ser inte ut så iallafall.

När vi kommit fram till båtklubben håller det på att mörkna. Vi hjälps åt att bära väskor och matkassar mellan parkeringsplatsen och båten. Man får inte köra hela vägen fram till bryggan så det blir ett par promenader fram och tillbaka innan allt är på plats. B har satt på sig en kofta, sitter där i sittbrunnen med en öppen vinflaska, röker och ser nöjd ut, myggen till trots. Att åka till segelbåten och göra allt klart redan på fredagskvällen är en smart idé, även om det har blivit ganska sent och vi båda vid det här laget är trötta. För nu är vi på plats, i morgon bitti efter att ha sovit över i båten kan vi kasta loss direkt. Frukost äter vi medan vi seglar. Vi ser bägge fram emot nästa dag.

Fast ännu är det bara förstås fredagskväll. Jag vet att jag har en natt att ta mig igenom innan seglingen börjar, vet vad den natten innebär. Försöker låta bli att tänka på det och så länge jag inte gör det är det inget problem. Medan B kopplar av i sittbrunnen med sitt vin och sina cigaretter är jag nere i båten och packar upp min väska. Lägger kläder och andra småprylar på min hylla. Gitarren är som vanligt med, även om fukten ombord på båten gör den ostämd och närmast ospelbar glömmer jag den aldrig. Den röda walkmanspelaren B köpte till mig är givetvis också med. En walkman! På den tiden och i min skola var en äkta walkman det hetaste man kunde ha. Bara de allra coolaste i skolan hade en sådan. Och jag. Men jag vågade aldrig ta med min walkman till skolan, förstod att den omgående skulle tas ifrån mig. Kastas upp i träden eller bara ”försvinna”. I den sitter ett nytt blandband jag ser fram emot att lyssna på. Sham69. The Clash. Joy Division. Ebba Grön. KSMB. Echo & The Bunnymen. UK Subs. Mest punk men även en hel del New Wave. Och piano. Skäms lite över det men jag tycker faktiskt om att lyssna på klassisk pianomusik. Satie är min favorit, möjligen något av Chopin också. Fast det är inget jag talar högt om i skolan. Man behöver ju inte ge mobbarna extra bränsle.

Så känner jag båten gunga till då jämvikten rubbas när någon rör sig.

Vet vad det betyder. Vet vilken stund som är kommen, vet vad som förväntas av mig. B behöver inte säga något, han behöver inte truga och be, han får som han vill utan att fråga. Jag är som en jävla hund, kommer så fort husse kallar. Rulla runt. Vacker tass. Spela död. Han har tränat mig väl. Jag är det perfekta husdjuret.

B har släckt sin cigarett, kommit ner i båten och stängt den lackade trädörren efter sig. Drar för gardinerna och släcker ljuset. Han har satt sig i sin koj och tittar på mig. Tittar på mig. Tittar. Den blicken. Jag ställer undan min väska, börjar sedan klä av mig. För att han vill att jag ska göra det. För att det är så här det brukar vara. Ganska långsamt, utan någon större entusiasm. Hoppas kanske att B ska se min motvilja och ångra sig. Låta mig slippa. Men det händer aldrig. När jag står där i halvmörkret i bara kalsongerna hör jag hur B med låg röst berömmer mig medan han börjar klä av sig själv. Hans röst låter annorlunda. Mjukare. Obehagligare. Har aldrig tyckt om när han pratar på det sättet. Tror han sluddrar lite. Det är nog vinet. Eller upphetsningen.

”- Vad jag tycker om att ha dig här. Har jag sagt det? Du är så fin…”

Jag säger inget, lyssnar inte. Slutade lyssna för vad som känns som en biljard beröringar sedan. Hans händer är på min kropp när jag står där framför honom. Händer som tar tag i mina armar och för mig lite närmare. Nära. Egentligen för nära men det finns ingen där som kan säga stopp och nej. Ingen kommer mirakulöst sparka in dörren och ta mig därifrån i sista sekund som på film. Det har aldrig skett tidigare och det kommer inte att inträffa nu heller. B ger mig en kram där han sitter, där jag står, hans stickiga skägg mot min mage. Kramen förvandlas till händer som går innanför mina kalsonger och jag känner hur de faller till golvet. Händerna borde egentligen vara varma och kramen borde innehålla ömhet men jag känner inget sådant. Känner inget alls. Vill inte känna. Tvingar mig att inte känna.

Och så hamnar vi i sängen.

Om jag inbillar mig att gravitationen inte gäller mig kan jag fly genom takluckan utan att han har en chans att ingripa. Flyr högt upp, långt bort, lämnar min kropp för en plats där ingen kan nå mig. Gräver ner tårna i sanden, känner vinden i mitt hår, tittar på stjärnorna, pratar med dem. I min fantasi gör jag någonting annat, vad som helst.

B väcker mig i gryningen nästa morgon. Vi klär på oss, kastar loss, och efter att ha gått med motor en bit ut från båtklubben sätter vi segel. Jag ordnar frukost som vi sedan äter tillsammans. Som vanligt pratar vi inte om det som hände igår kväll, det känns som om det inträffade i en annan dimension, i en annan parallell verklighet. Inte alls denna.

Nej, i denna verklighet gör vi god fart över fjärden. Jag vid rodret, B sitter bredvid och instruerar och hjälper mig läsa sjökortet. Vi tittar efter gråsäl, havsörn, finlandsbåtar stora som isberg redo att krossa oss samt stressade waxholmsbåtar som ilar fram med stort svall. B:s berättelser medan vi seglar, bara för mig, bara för mina öron. Vi ankrar i skydd av någon ö, äter lunch. Sedan fortsätter vi resten av dagen innan vi stoppar för natten någonstans och ordnar middag.

Han har nog inte märkt det men min avsmak håller på att ta över. Allt roligt vi gör, allt som har fått mig att se bortom B:s kladdande händer, allt som har betytt något börjar kännas tomt och innehållslöst. Falskt. Hans vänskap betyder inte så mycket längre. Till slut har den inget värde alls. Kvar blir bara olust och hat. Under en idrottsdag med högstadiet är jag på väg att brista, är på väg att skrika rakt ut inför alla vilket svin han egentligen är – men jag kan inte, är bara så äcklad att jag vill kräkas. Idrottsdagen är på väg att ta slut och innan bussarna ska gå tillbaka till skolan blir vi alla skickade in i omklädningsrummet. B är där. Officiellt för att hålla ordning men han gör det på sitt sätt, står där med kallvattenslangen och sprutar på oss i duscharna. Alla skriker, alla springer omkring nakna, det är fullt kaos. Men hans blickar, jag känner igen dem. Vet mer än väl vad de betyder. Jag undrar om han har stånd, jag nästan förväntar mig att han efteråt när alla är påklädda och på väg ut ska ta mig åt sidan, till något förråd för att hjälpa honom ”bära något”, eller vänligt nog erbjuda mig skjuts i hans bil istället för att åka med de överfulla bussarna. Svälja honom, känna hans händer hålla mig nere, kämpa med att andas, kämpa för att hålla kväljningarna borta när han får utlösning. Höra hur satans jävla helvetes duktig jag är och hur bra jag kan få honom att känna sig. Men så blir det inte. Kanske uppkommer aldrig rätt tillfälle, kanske inser han att den här gången, inför så många, skulle det vara för uppenbart. Eller så kanske det helt enkelt blev en uppgift som föll på någon annan stackars sate, kanske åkte han hem ensam i sin bil, stannade någonstans längs vägen och lättade på trycket själv, satt där och runkade hårt. Jag vet inte. Inget skulle förvåna mig, jag är ärligt talat beredd att tro vadsomhelst om det vidriga äcklet. Lagom till ett skollov frågar han om jag vill följa med på en semesterresa, jag vet inte vart för det tror jag aldrig att han sa, men till något varmt och soligt ställe iallafall. Kanske han hade Kanarieöarna eller något liknande i åtanke. Men blotta tanken på en resa med honom äcklar mig för jag vet vad den resan skulle handla om. Och jag är ännu mer äcklad av mig själv för jag vet att om jag följer med skulle det bli precis som han tänkt sig, jag klarar inte av att säga nej och stopp så jag skulle göra allt han ber mig om även om jag inte vill det. Jag ljuger och säger att tyvärr, nej, jag ska på en skidresa med familjen. Jag säger aldrig något till mina föräldrar om B:s erbjudande, istället blir de rejält förvånade när jag ber dem tacka ja till den inbjudan vår lokala kyrkas ungdomsgrupp hade skickat ut angående en resa till Åre. I mina föräldrars fotoalbum kan alltjämt man se mig, den superusla skidåkaren, posera framför backarnas jättelika snövallar. Ingen annan än jag vet varför jag plötsligt och oväntat ville åka med på denna skidresa.

I själva verket vill jag inget annat än att få ett slut på det här – men jag vet inte hur.

Tillbaka i segelbåten. Mitt i natten, jag vaknar. Det som brukar hända har redan hänt. Det är mörkt, har ingen aning vad klockan är och det spelar egentligen ingen roll. Efter ett par sekunder känner jag hans lukt. B, under täcket. Nära mig. För nära. Lukten av grill, vin och cigaretter. Kan inte somna om, jag verkligen försöker men det går inte. Ligger vaken och lyssnar på B:s snarkningar i mörkret. Kan inte. Mår nästan illa. Känns som jag inte kan andas, som jag håller på att kvävas av hans närvaro.

Försiktigt utan att väcka honom smyger jag upp, rör mig varligt mot båtens minimala pentry. Greppar efter kökskniven. Det är en stadig förskärare. Väger tungt i min hand. Bladet glimmar i det lilla ljus som finns. Håller kniven framför mig, måttar mot honom på avstånd. Det verkar så lätt. Bara ett hårt hugg i bröstet. Bryt av bladet i en sista kraftansträngning och det är över. Ta ett par steg bakåt, betrakta kampen han omöjligt kan vinna, han hostar blod, kanske skriker, se hans liv rinna ut i en röd pöl på durken. Sen? Sätt eld på båtjäveln och se den sjunka. Eller börja grina. Spelar ingen roll, hans liv är i mina händer nu. Bokstavligen. Men jag gör det inte, kan inte. Det är inte jag. B har ingen aning om detta, har inte märkt något. Snarkningarna fortsätter.

Jag kan, men vill inte. Vill, men kan inte. Vet inte vilket som är värst.

Kryper tillbaka ner under täcket bredvid honom, så långt bort jag kan. Det finns ingen annan plats åt mig, finns inget annat. Känner hans värme. Isande värme. Stänger av. Vill inte känna. Drömmarna och sömnen är min livbåt som tar mig härifrån.

Vaknar nästa morgon till lukten av frukost. Stekt bacon. Kaffe. Varm choklad. Ljummen ost. Limpa. Mellanmjölk. Solsken. Skränande måsar och segel på tork. Kluckande vågor mot skrovsidan. B myser i morgonsolen med en kopp kaffe i handen och tittar ner på mig från sittbrunnen. Själv sitter jag på kanten av min koj med rufsigt hår och ser förmodligen så förtvivlat nyvaken ut som bara en tonåring kan göra. B skrattar, han är på topp, riktigt nöjd med sig själv. Han har inte en jävla aning hur nära det var. Jag håller god min men inser att det är nu eller aldrig. Om jag inte greppar den här livlinan kommer någon att dö så här. Han eller jag.

När vi senare är tillbaka, när helgens segling är avslutad och allt är förtöjt och undanstuvat och jag fått skjuts hem igen tar jag till slut mod till mig.

Han sitter i bilen. Jag står utanför med min packning i handen. Ett djupt andetag. Tvingar mig att se honom i ögonen.

”- Jag vill inte åka med dig något mer. Det här var sista gången. Jag vill inte längre.”

B:s leende försvinner med detsamma. Förstår precis vad jag menar. Blir förbannad. Exploderar. Skäller.

”- Efter allt jag har gjort?? Satans jävla helvetes otacksamma gris! Så det passar inte längre, va? Va!”

Ja, efter allt du har gjort. Tror vi ser lite olika på det här. Vad tror du?

Får plötsligt se en helt ny sida av honom. Alla vänliga ord som sagts, allt smicker, all ömhet, alla skratt tas plötsligt tillbaka. B säger så mycket mer otrevligheter om mig och till mig och vi skiljs som ovänner.

Vi fortsätter att mötas i skolan, det går inte att undvika men vi säger inget till varandra, vi undviker varandras blickar. Han ber aldrig om ursäkt, han försöker inte förklara sig. I ett enda slag har jag gått från att vara någon till att vara ingenting, till något som är genomskinligare än luft. Egentligen borde jag vara glad att äntligen kommit loss ur hans klor men det lilla jag får uppleva av den känslan försvinner snabbt. Istället känns det som en serie stenhårda knytnävsslag rakt i mitt ansikte, min näsa mosas och blodet forsar. Och när jag ligger nedslagen på marken blir jag sparkad i min mage. Hårt. Gång på gång. Skinnet spricker och tarmarna väller ut, men inte ens då slutar sparkarna att hagla över mig. Så känns det när mina ögon öppnas och jag inser hur korkad jag har varit, när jag fattar hur mycket jag har låtit mig luras. Jag är gammal nog för att förstå, gammal nog för att veta bättre. Ändå har det blivit så här. Vem annan än jag själv bär skulden?

Kanske är han rädd att jag ska berätta för någon men det gör jag aldrig. Det är helt enkelt omöjligt för mig att säga något. Jag känner mig färdig att kräkas när jag tänker på mig själv och vad jag har gjort. Vad han har gjort med mig. Känner mig obeskrivligt smutsig och förbrukad, och så fruktansvärt skyldig. Jag vet inte vad jag ska säga eller göra så jag håller mig helt enkelt bara borta från honom. Och jag håller tyst.

Hemma får jag såklart till en början lite frågor. Mina föräldrar undrar vart B och mitt seglande har tagit vägen, de frågar även om allt är okej, om något speciellt har hänt. Jag hittar på en rad lögner som är tänkta att förklara, nekar bestämt att det skulle vara något mer. Säger att vi gick på grund, att B anklagade mig för att ha läst sjökortet slarvigt och skyllde grundstötningen på mig. Jag säger att vi grälade och blev osams och att jag inte vill segla med honom mer. Det var en lögn från början till slut, vi hade inte ens nästan gått på grund, men lögnen är bra för den fungerar. Vad annat kan jag säga. De ord som behövs för att berätta, jag kan inte ta dem till min mun. Det knyter sig i min mage. Jag vet inte om min mamma och pappa förstår att det är något djupare men de frågar aldrig utan accepterar det jag säger och stödjer mig i det jag berättat. Om du inte vill segla med honom något mer tycker jag du ska låta bli. De frågar om de ska prata med B men med illa dold panik ber jag dem låta bli och bara låta saken vara. Allt är bra. Jag behöver bara lite tid och lugn och ro. De litar på mig och jag sluter mig allt hårdare bakom den fasad som döljer mina mardrömmar och min ångest.

Jag håller tyst för att jag skäms och känner mig skyldig, men jag är även orolig att B ska ta kontakt med mig, jag är helt enkelt rädd för honom. Blotta tanken på att hamna i en situation där en konfrontation blir oundviklig får mig att drabbas av panik så jag drar mig undan så mycket jag kan. Efter skolan undviker jag fritidslokalen där B härskar – om jag vet att ingen är hemma går jag direkt hem efter skolan, eller så stannar ute extra länge för att det ska se ut som jag varit där. Hemma undviker jag att svara i telefonen, även i vuxen ålder håller denna irrationella rädsla i sig – så till den grad att jag utvecklar en telefonfobi som än i denna dag delvis håller i sig.

Irrationell rädsla? Ja tveklöst! Allvarligt, varför skulle han någonsin kontakta mig? Långt senare har kloka personer föreslagit att det nog snarare var B som försökte hålla låg profil för att inte provocera mig att börja berätta sanningen, och så var det sannolikt. Men tyvärr, i dessa sammanhang fungerar sällan logik och resonemang så en rädsla av att höra något från honom blev min ständiga följeslagare, en rädsla som för mig kändes både riktig och påtaglig.

När skolavslutningen närmar sig avtackas B av rektorn, han ska sluta. Kanske tror han att jag är beredd att berätta sanningen och flyr fältet, kanske är det något helt annat. Jag mår dåligt när jag hör hur uppriktigt ledsna de alla är över att B ska sluta, när jag hör tacktalen i aulan och de smickrande orden över hans insatser i skolan vill jag ställa mig upp och skrika rakt ut. Jag vet hur fel de har. Jag har sett den andra sidan av honom. Vet hur falsk han är. Men jag säger ingenting, håller bara andan.

B vinkar åt alla från scenen, vänder sig om och går därifrån – och så är han borta.

Trots att jag under många år framöver ibland plötsligt tycker mig se honom – på bussen, i affären, på andra sidan gatan – och jag kan känna hur paniken tar ett rejält strypgrepp kring min hals är han aldrig där. B har försvunnit ut ur mitt liv.

Jag vet det inte då men jag kommer aldrig någonsin att se honom mer, jag kommer aldrig höra något från honom.

Inte förrän det är för sent.

divider

EN PERIOD AV FRUSTRATION och kaos följer.

Jag vill straffa B genom att göra mig själv illa, vill straffa mig själv för att jag är en idiot. Vill straffa B för att han har lämnat mig, här, så här, efter allt han har gjort. Utan att förklara sig. Utan att be om ursäkt. Han kunde lika gärna ha satt en kula i min skalle och befriat mig från skammen. Känner mig så fruktansvärt ensam och smutsig, så förbrukad och förödmjukad, är övertygad att ingen i hela världen kan förstå hur jag känner mig, ingen kan förstå vad jag varit med om. När jag ser alla till synes lyckliga människor mår jag nästan dåligt. Min värld har totalt fallit samman och här går de omkring precis som om allting vore som vanligt! Ingen fattar inte ett skit, alla äcklar mig! Vill hämnas på allt jag hatar så djupt, vill hämnas på allt som får mig att bli illamående – vilket mestadels är mig själv. När jag börjar gymnasiet spårar allt ur, jag hamnar i bråk och blir nedslagen av äldre elever och jag hamnar på galna fester hos folk jag inte känner, dricker mycket, röker hasch om tillfälle ges. Vaknar upp på platser jag har ingen aning hur jag kommit till, har än mindre aning vad som har hänt, vad jag har gjort eller vad andra kanske har gjort med mig. Agerar varken smart eller säkert.

När jag sett till att jag mår riktigt dålig känns det som om jag gett B en fet käftsmäll.

HA!! Rätt åt dig!

Att ge igen är helt enkelt ett helvete.

Ingen förstod hur jag mådde, ingen såg vad som egentligen skedde. Inte ens mina föräldrar eller de på skolan man kan tycka borde ha sett beteenden likt mitt så många gånger tidigare tog det på allvar och försökte ta reda på vad som var fel. Hemma hade min mamma pratat med mig, om att hitta vänner, om att vara ensam, om att känna sig utanför, om huvudvärken, om magontet, om sömnproblemen. I ett möte på skolan med min lärare medan allt pågick som värst fördes stort sett samma resonemang. Men du är ju duktig på lektionerna. Och du är ju vän med [B] och ni gör ju så många roliga saker. Försök hitta styrka där.

Längre än så kom vi aldrig.

Det här var mina tillfällen, jag förstår det. Men det gick helt enkelt inte att berätta sanningen, det var omöjligt. Att ligga sömnlös på nätterna av oro. Klumpen i magen varje dag. Allt sådant som saknar ord. För ingen verkade ha sett alla puttar, ingen verkade ha hört öknamnen, ingen verkade ha läst orden som stått skrivna på min bänk, ingen verkade ha varit där då gymnastikläraren skrattade och gick sin väg efter att han hört mina skrik från den iskalla duschen, ingen förstod hur det är att vara längst ner, den som ingen ser, den som det är fritt fram att göra vad man vill med. Ingen verkade ha sett det som märkligt eller rent av misstänkt när en vuxen man ur skolans personal blev vän med mig och vi gav oss iväg på resor och spenderade nätter tillsammans utan att någon annan var med. Kanske trodde de att vår vänskap var ärlig och på riktigt, kanske trodde de att jag på något sätt var B:s sociala projekt, hans samvete, en ensam och utsatt pojke han gjorde sitt bästa för att stötta. Ingen verkade ha ifrågasatt vilka syften B hade med sitt engagemang, annat än utgå från att de var goda.

Och där står jag på alla fyra och han gör vad han vill med mig.

Min mamma blev arg när jag kom hem efter en helgutflykt med en ny märkeströja. Hon sa att tröjan som B hade köpt åt mig var för dyr och tyckte jag skulle ha sagt nej tack, vänligt men bestämt. Vad jag hade fått utstå för att förtjäna den tröjan var tydligen ingenting hon frågade sig. Men jag förebrår henne inte för vem misstänkte någonting? Ingen gjorde det. När jag mådde dåligt i gymnasiet och uppträdde illa arrangerade mina föräldrar ett besök åt mig på det som idag kallas BUP. Men inte ens där ställdes rätt frågor. Jag kommer ihåg att min mamma följde mig dit och satt utanför i korridoren och väntade medan jag träffade en psykolog. Det var en äldre tant med håret uppsatt i en knut och det fanns en sandlåda på höga ben i rummet. Jag gissar att det var tänkt att man skulle kunna bygga upp en scen och leka/pressa/lura fram det, vad nu det kunde tänkas vara. På det lilla runda bordet mellan oss fanns också servetter tillgängliga att torka tårarna med, om man nu hade några tårar, det vill säga. Tanten med knuten i håret envisades med att prata om studiestress flickvänner alkohol och kompistryck och det var uppenbart att hon inte hade en susning om på vilket plan mina problem egentligen fanns, eller ens var i närheten av att förstå. Jag tyckte snabbt att det hela var totalt meningslöst och ljög mig igenom besöket. ”Beskriv dina känslor”. Ett formulär med glada och ledsna gubbar att ringa in – någonstans i mitten blir nog bra. Inte för mycket, inte för lite. Lagom. Normalt. Knut-tanten ser allvarlig och ”psykologig” ut när hon tittar på mina svar. Istället för att få riktig hjälp kom min mamma några dagar senare hem med tabletter som jag inte tyckte om vad de gjorde med mitt huvud och efter ett tag slutade att ta.

Kanske var det andra tider, kanske helt enkelt medvetenheten om sexuella övergrepp var mindre förr. Från samtida filmer och TV-serier kan jag idag förstå att man såklart visste att pojkar ibland utsattes för sexualbrott men tydligen var detta inget man ville prata om, detta var ingenting man ville förstå omfattningen av och tvingas ta till sig att det högst sannolikt förekom betydligt närmare än vad man ville tro.

Då, precis som nu.

Jag klarade aldrig av att berätta sanningen. För att den skulle ha kommit fram hade någon behövt tagit oss på bar gärning eller blivit misstänksam, kanske tolkat tecknen rätt och förstått – och ställt mig mot väggen, stått på sig och krävt ärliga svar. Kanske då skulle mina mest uppenbara lögner och bortförklaringar ha genomskådats, även om lögnerna gjorde situationen enklare för stunden, även om bortförklaringarna gjorde att det för ett tag gick att titta åt andra hållet och slippa befatta sig med vad som var obehagligt och spyframkallande. Men att titta bort löser inga problem, det räddar ingen. Jag hade behövt möta någon som förstod att jag försökte skydda mig själv, hur ologiskt det resonemanget än må vara. Att det också betydde att jag samtidigt skyddade min förövare var helt underordnat i sammanhanget. Helt irrelevant, faktiskt.

Det är nog här de färdigdefinierade könsstereotyperna kommer in. Fördomar om att pojkar ska vara starka, pojkar gråter inte. Riktiga pojkar biter ihop och kämpar vidare. Pojkar blir inte utnyttjade här, bara någon annanstans, mörkhåriga fattiga asiatiska pojkar utnyttjas av västerländska sexturister. Långt bort. Inte här. Inte vår pojke.

Hur svårt kan det vara att säga nej och göra motstånd och slå sig fri om man verkligen vill – han är ju trots allt kille! Vem vet, kanske han ville det, kanske han gjorde något för att uppmuntra? Kanske han egentligen är bög men inte törs erkänna?

Att anmäla honom på egen hand, det är inget jag någonsin på allvar ens överväger. Jag berättade aldrig för någon när det pågick som värst, det känns inte mer lockande nu när hans kladdande har upphört heller. Att berätta sanningen är någonting som endast figurerar i min fantasi, de konsekvenser som ett berättande för med sig spelas upp i mitt huvud och det får mig att få ont i magen av oro. Antingen kommer ingen inte tro på mig och jag blir utskrattad… eller utskälld för att jag kommer med så befängda anklagelser. Eller så blir händelseförloppet ett helt annat och det finns ingenting som kan stoppa fortsättningen – så fort skolsyster eller min lärare eller vem-det-nu-må-vara jag berättar det för har förstått allvaret kontaktas socialen och de får reda på det jag egentligen minst av allt vill att de ska känna till. Och så kommer mina föräldrar. Gråtande, kanske skällande. Chockade. För evigt förändrade. Varför har du inte berättat något?! Tja, varför. Hur kan ni någonsin att förstå det? Pressar mig att berätta vad han har gjort med mig utan att jag sa ifrån, bli tvungen att berätta vad jag har gjort med honom utan att jag någonsin sa att jag egentligen inte ville. Bli ombedd att sätta ord på detaljer och filmer i mitt huvud jag egentligen helst bara vill glömma. Berätta att jag frivilligt gick tillbaka till honom gång på gång, erkänna att han aldrig hotade mig, aldrig tvingade mig. Höra dem säga att de inte förstår, höra dem fråga varför jag inte sagt något, höra dem fråga varför jag aldrig gjorde motstånd. Försöka förklara det som inte går att förklara.

Så måste förstås polisen blandas in, det är ofrånkomligt, jag förstår det. Förhör. Försöka pressa fram orden inför en utredare som kanske är ointresserad eller inte ett dugg förstående inför omständigheterna, som kanske tycker att en pojke som gång på gång låtit sig knullas både fram och bak utan att en enda gång göra motstånd kanske har sig själv att skylla, som egentligen innerst inne kanske tvivlar på det jag säger. Är detta något slags rop på hjälp? Hittar han på allt det här för att få uppmärksamhet? Kanske för att de överhuvudtaget ska tro på mig blir jag tvungen att skämmas ögonen ur mig och berätta detaljer som B får svårt att förklara hur jag kan känna till, berätta om det lilla ärret på hans penis som knappt märks, men som när han har stånd sträcks ut och närmast liknar en liten metkrok. Vill ni veta mer, vill ni jag ska berätta hur mycket man kan kräkas då man får sperma i halsen eller hur svårt det är att tvätta ur då man fått det i håret? Hur det är bli väckt mitt i natten när han är berusad och kåt, hur det är att kort därefter stå yrvaken på alla fyra medan han pumpar hårt innan jag tillåts somna om igen, men det är inte så lätt för det svider och gör ont som fan där bak. Och det är knöligt för B har stoppat en handduk innanför mina kalsonger så det inte ska komma blod på lakanet. Vill ni höra sånt skit? Tror ni jag tycker om att berätta? Fattar ni inte att jag skäms och hellre bara vill försvinna ner i ett hål i marken???

Och sedan kanske i domstol, alltihopa en gång till, försöka få min berättelse att framstå som logisk och sammanhängande när jag vet att den är allt annat än just det. Höra honom förklara sig, kanske förneka, höra hans försvarare ifrågasätta det jag varit med om. Ifrågasätta mig. Vända på mina ord och påstå att jag egentligen kanske ville, antyda att det inte handlar om övergrepp, försöka få alla att tro att jag i själva verket tyckte om det. Var det inte så att ni egentligen hade en relation – en sexuell relation? Kanske det även handlade om ännu djupare känslor, rent av kärlek? Fråga om det kanske var därför jag aldrig sa ifrån. Antyda att jag kanske har mig själv att skylla, att det inte är bara hans fel men även mitt. Kanske enbart mitt. Antyda att jag ljuger. Kanske kommer de alla tycka så, döma mig minst lika mycket som honom.

Han har tagit bilder när vi seglat. Jag har suttit utan tröja i solen vid rorkulten med vinden i mitt hår, eller när vi ätit middag på någon klippa i skärgården i solnedgången. Det är svartvita bilder som senare när de är framkallade och kopierade jag får med mig för att visa mina föräldrar därhemma. Jag tittar in i hans kamera och ser glad ut. Men också när jag under lata soliga vindstilla dagar har legat på en handduk på fördäck har han tagit bilder. Jag har haft badbyxor på mig, eller på hans uppmaning ibland inte ens det. När vi har bott på hotell och jag kommit ut ur duschen har han stått där med sin kamera, och när jag har vaknat på morgonen har jag ibland sett att hans kamera står bredvid sängen. Jag anar vilka bilder han har tagit sedan jag somnat, ändå vill jag inte veta. Det var inga bilder jag någonsin fick med mig hem, jag har aldrig sett dem, har inte vågat fråga vart de har tagit vägen eller vem han kanske visat dem för eller bytt dem med, eller hur nu en sjuk människas verklighet fungerar. Jag vill absolut inte berätta för någon om det här. Tänk om bilderna kommer fram. Förstår att han tveklöst är fast om hans egna bilder används som bevis emot honom, ändå vill jag inte att någon ska se dem, aldrig någonsin. Hellre håller jag käft. Hellre dör jag. Kanske, jag säger kanske, kan några av bilderna se ut som vanliga semesterbilder men satta i sitt sammanhang är de givetvis inte det. Se pinsamma fotografier på mig skickas runt som bevis, se dem titta på bilderna, erkänna att det är jag på dem, sitta där och skämmas ögonen ur mig. Se min mamma gråta och min pappa kämpa för att inte rusa ut ur rummet helt utom sig av ilska och förnedring.

Sedan, en dom. Han blir friad eller fälld men det spelar egentligen ingen roll, mitt liv är slut ändå. Han försvinner till någon annan plats eller hamnar bakom lås och bom, själv får jag gå tillbaka till vardagen och verkligheten, får möta allas blickar och höra deras viskningar bakom min rygg. Allt kommer att komma ut och alla kommer få reda det. Så är det bara. Alla jag känner kommer tveklöst få reda på den skamfulla hemlighet jag under så lång tid varit beredd att göra vad som helst för att skydda. Hur kan jag få någon att förstå att allt som hände inte var för att jag ville det, utan för att jag så väl visste att han ville det, för att den situation jag befann mig i gjorde det omöjligt för mig att säga åt honom låta bli. Att han var min enda vän och att jag kände mig tvungen.

Nu är det över. Nu är det slut.

quotesDet borde nog egentligen vara en bra känsla men jag kan inte få den till det, bara tvärt om. Det känns som en beskrivning av mitt liv.

Nu är det över. Nu är det slut.

Vem är stark nog för att genomgå något sådant? Inte jag, tyvärr. Jag sitter fast i min hemlighet, är fast i mina lögner. Så jag hämnas på mitt eget sätt istället. På mig själv. Det är det enda jag kan komma på att göra.

Men så småningom och på något sätt slocknar gradvis ilskan. Eller så kanske jag helt enkelt ger upp och bestämmer mig för att glömma alltsammans. Annat tar kaosets plats. Gymnasiet ger ett jobb som ger hopp om en framtid. Hur osannolikt det än förefaller vara hittar jag en flickvän och har min sexualdebut utifrån min egen läggning och min egen fria vilja. Att få definiera min sexualitet och finna mig själv kändes väldigt viktigt. Börjar förstå vem jag egentligen är, börjar pussla ihop spillrorna av den jag borde vara. Kanske inser jag att annat är viktigare än hat och hämnd. Även om minnen och sår finns kvar går livet liksom vidare.

Det bara gör det.

Och det är väl så det ska vara. Det är så det måste vara.

divider

PÅ NÅGOT SÄTT TAR man sig igenom det. Inte bara igenom, man tar sig bortom det. Låser in allt i en liten låda och gömmer den i ett skrymsle någonstans långt bort i det undermedvetna. Kastar bort nyckeln. Undviker att titta åt det hållet. Dag för dag. Vecka för vecka. Veckorna förvandlas till månader, blir till år. År staplas på varandra.

Den arga pojken förvandlas en vanlig man som lever ett vanligt liv – vad det nu är.

Jag har träffat världens varmaste och härligaste människa, jag har en livskamrat och en bästa vän, jag har någon som bryr sig om mig, någon att bry mig om – och så blir jag pappa. Det tar ett tag att växa in i föräldraskapet men tids nog kan jag hålla massor med bollar i luften samtidigt; Jag lyckas tvätta kläder utan att orsaka översvämning och lagar mat utan eldsvådor, lämnar på förskolan och går på utvecklingssamtal, hjälper till med läxor och skjutsar till träningar och det är ett evigt pussel med jobbscheman för att få vardagslogistiken att fungera, går på tävlingar som kanske inte alltid slutar i vinst och besöker konserter som kanske inte alltid låter jättebra men får ändå glädjetårar av stolthet, ser barnen och medföljande kompisar efter skolan tömma kylskåp och skafferi likt egyptens gräshoppor, blir besviken när enkla vardagssysslor jag har bett om hjälp med inte blir utförda, är orolig när de är ute sent om kvällarna, hjälper till att ta körkort. Jag blir med andra ord precis som vilken annan förälder som helst. I familjelivet finner jag styrka och glädje och en identitet och ett syfte, och det får mig att fokusera. Det får mig att titta framåt, snarare än bakåt. Det som har varit finns såklart fortfarande där, det är inetsat i mitt innersta och även om jag inte vill bär jag med mig det som mardrömmar jag inte kan skaka av mig, som dålig självkänsla, som ett humör som går upp och ner i cykler jag inte förmår att kontrollera, men jag bär också med mig det som oro över mina barns säkerhet. Utan att försöka begränsa deras liv håller jag ett öga på deras umgänge och aktiviteter och i hemlighet letar jag efter B:s namn som anställd på deras skolor, men till min stora lättnad dyker det aldrig upp. Fast det här inget jag pratar med någon om, det här är något jag behåller för mig själv.

Men är det verkligen inte dags att komma över den här gamla historien?

Ja tack, gärna. Berätta för mig hur jag ska göra för att radera ständigt närvarande minnen och bilder i mitt huvud jag inte har kontroll över. Berätta för mig hur jag ska göra för att bortse från det som har format mitt liv, hur jag kan komma förbi det som färgat vad jag tycker och tänker, hur jag ska separera det som har vuxit ihop med allt annat jag upplevt och skapat den jag är. Berätta för mig var jag kan hitta den stolthet och tilltro till andra som tagits från mig, berätta för mig hur jag ska göra för att skaka av mig den känsla av skam och smuts som förföljer mig vare sig jag är vaken eller sover.

quotesEgentligen, det är enkelt – jävligt enkelt – det räcker med att någon förklarar hur jag ska göra för att utplåna det mest traumatiska och upprörande som någonsin inträffat i mitt liv.

Men egentligen, när jag tänker efter, kanske har jag trots allt kommit över allting? På mitt eget sätt. Jag har inte tagit livet av mig. Blev inte alkoholist eller fastnade i drogmissbruk. Jag har en familj, jag kan leva ett liv jag aldrig trodde jag skulle få.

Är det att komma över det?  Tja, kanske. Bestäm du.

Men hur jag än försökt har jag inte kunnat glömma.

Har svårt med närhet och intimitet, oavsett hur avlägsen eller långsökt den kopplingen är. Tycker att fysiska beröringar är obehagliga. Fylls av olust och blir iskall om jag inte är beredd. Kan inte komma ifrån den reaktionen hur mycket jag än försöker. Praktiska bestyr som ett besök hos frisören och känna hur en okänd människa arbetar med mitt hår kräver en rejäl uppoffring. Tandläkaren är än värre. Känslan av att ha min mun full med… saker och knappt kan röra mig och får kämpa för att andas, det väcker en hel del obehagliga minnen till liv.

Fast det handlar inte bara om fysiska kontakter.

Jag inser att jag har svårt att lita på andra, vill ogärna släppa in någon i mitt liv, vill inte bli beroende av någon, har svårt att öppna upp, är nog lite av en ensamvarg. Än idag känner jag initialt instinktiv misstro mot personer som uppträder vänligt mot mig. Det kanske inte är så märkligt att jag har få vänner, de flesta slutar höra av sig efter ett tag. Kanske får de intryck av att jag är blyg eller ytlig. Eller kanske svår och knepig. För mig får de gärna tro det så länge det fungerar, så länge de håller sig lite på avstånd och inte kommer för nära.

Mitt sociala nätverk är litet, nästan obefintligt. Men så måste det väl bli när man undviker att delta i bowlingkvällar, pubaftnar och andra evenemang eftersom rädslan att någon ska komma mig nära känns överväldigande. Så gott jag kan försöker jag intala mig själv att denna sociala fobi inte gör så mycket, att den inte begränsar mitt liv, men jag vet inte om jag tror på det själv. Jag förstår att jag i mångt och mycket själv har skapat detta tillstånd genom att inte tillåta andra att bli delaktiga i mitt liv, inte heller har jag ansträngt mig för att bli en del av deras. Om jag ska vara ärlig – det är närmast tvärt om. Det är mitt eget fel, jag ser det. Jag förstår det. Agerar man på detta sätt, ja, då blir man lämnad för sig själv. Till slut blir man inte tillfrågad att delta längre, arbetskamraterna slutar helt enkelt att fråga varför jag inte skrivit upp mig på listan, ingen förväntar sig att jag ska göra det. Har man en hemlighet man inte vill att någon ska få reda på blir detta självpåtagna utanförskap nästan som en slags trygghet.

Och efter ett tag blir man helt enkelt bra på att vara för sig själv.

Men det går i vågor, det går i perioder, livet är som en emotionell bergochdalbana. Ibland har allt känts okej, nästan avlägset. Som om det egentligen aldrig har hänt. Det kanske inte ens har gjort det? Den märkliga historien som finns inuti mig kanske bara är en ovanligt envis ond dröm, inget annat? Mitt skyddande kraftfält håller det jag inte vill komma i närheten av på avstånd, minnesbilder som flimrar förbi slår jag bort med de verktyg jag har skapat inom mig. Jag tänker inte ens på det, behöver faktiskt inte ens anstränga mig för att gömma mig från mig själv.

Men ibland, av orsaker jag inte själv förstår, förändras allt. Under veckor har jag något tungt på mina axlar. Ett leende känns svårt att få till, dagliga rutiner blir till en plåga, mardrömmar förvandlar nätterna till stunder av smärta. Får förnimmelser av smaker och lukter, minnen, bilder, filmer i mitt huvud får mig att må illa. Kan känna B:s stickiga skägg mot min mage som om det var i går, hans andedräkt av vin och doft av cigaretter är tillbaka. B talar till mig med en obehaglig röst någonstans i mitt medvetande. När jag blundar förflyttas jag tillbaka i tiden och återupplever hur det var. Jag är tillbaka, jag är 13 eller 14 eller 15 igen. Lika tydligt som i en film ser jag mig själv titta i taket och låter honom tafsa, jag ser mig själv göra saker jag inte vill göra men inte klarar av att säga nej till. När jag åter ser mig själv i badrumsspegeln blir jag närmast överraskad. Reflektionen stämmer inte, pojken jag hade förväntat mig att se är inte där, istället är det… jag… nu… som vuxen. Så övertygande känns det. Så obehagligt är det.

Den första riktiga flashbacken inträffar i gymnasiet. Blir kallad till skolläkaren för en rutinmässig hälsoundersökning. Han sitter där i sin stol, det är en gammal gråhårig gubbe, ber mig ta av kläderna. Jag står i kalsongerna och han tittar på mig, han känner på min rygg och min hållning. Blir iskall inombords och bilder passerar framför mina ögon. Trots att allt är professionellt och inget opassande inträffar är det fruktansvärt obehagligt. Undersökningen är över på bara några minuter, sedan får jag klä på mig. Chocken kommer nästan omedelbart. Får ett migränanfall och går hem för dagen. Väl utanför skolan spyr jag i första närmaste buske.

Ibland är det något uppenbart som att plötsligt se någon som påminner om honom. Men det kan vara så mycket annat. Grova och okänsliga skämt runt fikabordet på jobbet. En liten tidningsnotis. En oväntad scen i en film. En doft. En oväntad beröring, kanske under en intim stund med min hustru. Plötsligt, en fasansfull bild framför mina ögon, kanske en sekvens från ett obehagligt minne jag önskar jag inte hade, eller hans skratt. Flashbackar brukar ge mig en stor klump i magen, det känns som om jag är på väg att implodera eller försvinna i ner i ett avgrundsdjup spricka i marken, mitt humör rasar och jag känner mig död inombords.

Jag ska vara ärlig. När det har varit som värst har jag flera gånger och med varierande grad av allvarlighet funderat på att göra slut på allt. Det har varit så mycket under så många år och jag inser att jag sannolikt kommer få kämpa resten av mitt liv. Vill jag det, kommer jag att orka? Vill jag verkligen ha det så här ända fram till slutet? Jag har övervägt olika möjligheter och tillvägagångssätt men alla galna idéer slutar alltid med att jag kommer fram till att jag inte kan göra det. För det handlar inte om mig, det handlar om andra. Jag vill verkligen inte att någon annan ska ha mitt liv på sitt samvete, att göra slut på mitt eget lidande är underordnat den smärta och de frågor jag skulle dumpa på andra. Heller lider jag än att andra får göra det.

Kanske är det nobelt men mer troligt är det nog bara ovanligt korkat resonerat.

Stoppa huvudet i sanden. Gömma sig bakom en fasad. Eller bara leva. Oavsett vilket, trots allt fungerar det hyggligt, livet går vidare. Det som har hänt, har hänt. Inget går att göra ogjort eller osett, det är upp till mig att få fortsättningen att fungera.

Livet går vidare.

divider

DE VIKTIGASTE FRÅGORNA KOMMER aldrig få ett svar, det är för sent att ställa dem. Året är 2009 när ett brev innehållandes ett tidningsurklipp i bästa välmening en dag hamnar i min brevlåda.

“Är det inte han?”

Min mammas snirkliga handstil på den påklistrade post-it lappen är som vanligt svår att läsa. Konstaterar att hon har rätt, det är han. Åldern. Hans lite ovanliga namn. Födelseorten stämmer, den som B hade berättat så mycket om.

Ett svart kors. En dikt.

Jag är helt oförberedd. Plötsligt stirrar jag på B:s dödsannons som ligger framför mig på köksbordet. Några närmast sörjande, begravning i en stad norrut från mig.

Kanske borde jag vara glad, kanske borde jag känna att någon slags märklig rättvisa har skipats men det gör jag inte.

Istället sprider sig en känsla att jag blivit lurad på min rätt att konfrontera honom, lurad på min rätt att få ställa mina frågor och kräva svar för innerst inne har jag nog alltid undrat om det var på riktigt, om han menade allt han sa, om han verkligen tyckte jag var speciell. Eller såg han att jag var ensam och lättlurad och valde ut mig som ett lämpligt offer? Var alla aktiviteter och allt roligt vi gjorde egentligen bara manipulation för att lura ner mig i hans segelbåt när rätt tillfälle uppstod? Kanske tog det egentligen inte slut när jag sa ifrån, kanske jag bara var en i livslång rad av naiva pojkar som letade efter sammanhang och tillhörighet och lät sig luras hans generösa och vänliga sätt, kanske fortsatte han bara någon annanstans, på något annat sätt, med någon annan. Kanske han snart glömde bort mitt namn när någon annan tog min plats? Kanske det finns en mängd pojkar där ute som nu är män som ställer sig själv samma frågor.

Är det så??

För de flesta är nog denna fråga ingen stor sak för den förändrar egentligen ingenting, men för mig är den viktig.

Det handlar om min självkänsla, om den skuld jag lagt på mig själv i alla år.

Jag ville veta om jag hade kunnat göra någonting eller om jag bara var en liten ynka brödsmula i någonting betydligt större och utstuderat, något jag aldrig hade en chans att varken stå emot eller förstå. Jag ville han skulle veta att han stal min ungdom, att han skulle känna till alla om mardrömmar och bilder i mitt huvud jag inte kan få stopp på, jag ville han skulle få höra hur rädd jag var när jag under AIDS-panikens dagar testade mig bara på grund av honom när jag förstod hur smittor spreds, när jag insåg att jag var i riskzonen. Jag tyckte han förtjänade att få förklarat för sig vilken röra han har ställt till med i mitt huvud, jag verkligen ville att han skulle få höra mig berätta med mina egna ord hur mycket alla minnen har plågat mig och hur mycket de fortfarande gör det. Och jag ville veta vart fotografierna tog vägen. Jag ville absolut inte se dem men jag ville höra honom säga att han aldrig visat dem för någon och att de hade blivit förstörda, och jag ville kunna tro på honom när han sa det.

Men det är för sent, jag tvingar mig själv att inse det. Han har kommit undan och jag kommer aldrig få några svar. Att jag aldrig lyckades förmå mig att söka upp honom medan jag hade chansen, det är mitt eget fel, jag anklagar ingen annan än mig själv för det.

Utan att jag har en chans att förhindra det är B tillbaka på ett sätt jag minst av allt hade väntat mig. Det är som om dammluckorna plötsligt öppnas. Händelser jag aldrig har bearbetat utan bara gjort mitt bästa för att förtränga är tillbaka, och de känns lika levande nu som då. Minnen och obehagliga bilder tränger sig på helt utom kontroll, men också sekvenser av härliga dagar och roliga äventyr som får mig att skämmas ännu mer, för lika mycket som han var den som räddade mig var han också den som ställde till med så mycket skada. Mitt liv kastas tillbaka in i röran av skam och skuld och förvirring jag sedan länge trott jag lämnat bakom mig. Det är som om jag till slut vågar börja tänka på allt det här.

Hur kan jag prata med någon om det här, nu – som vuxen? Hur gör man det utan att det förändrar allt?

Jag vill ju vara känd för den jag är idag: någon som är ordningsam, organisatorisk och ansvarsfull, någon med god integritet och som försöker göra det rätta, någon som försöker vara en bra pappa, en god make, och en bra kamrat, någon som är kreativ och kan något om musik, film och fotografering, någon som kan få andra att skratta men som på dåliga dagar ibland även kan vara en småsur skitstövel som fastnar i principer. Vad ska mina vänner och arbetskamrater tro när de får veta, hur kan jag få dem att förstå att bara för att de känner till sanningen om min uppväxt förändrar det inte den jag är idag. Jag vill inte bli behandlad annorlunda, vill inte bli sedd som ett offer eller att någon ska tycka synd om mig.

Jag vill bara att någon ska veta.

Men hur kan man få någon att förstå? Hur finner man ord för det onämnbara, hur kommer man efteråt över skammen som fortfarande finns kvar utan att dränka sig i alkohol? Känslan av skuld smuts och äckel klamrar sig fast som blodiglar. Kanske är det helt enkelt bäst att hålla käft, dölja såren, le, behålla smärtan inombords. För att berätta gör jävligt ont det med, det gör faktiskt ännu ondare än att inte berätta. Men mest av allt, fast jag tror nog det handlar mer om mig, är att jag blir oroligt över vad andra tycker. Ska tycka. Tänker. Inte för att det spelar någon roll, det spelar jävligt stor roll.

Där någonstans, inklämd, finns jag. Vet inte vart jag vill. När det är som värst: Bort, tror jag. Från mig själv. Från allt.

Kanske är det en inre process, kanske en överlevnadsmekanism, kanske är det något som vid någon kritiskt punkt blir viktigt i mitt liv. Efter mer än 25 års tystnad känns hemligheten till slut kvävande, det känns som om jag sakta håller på att drunkna och tvingar jag mig att berätta. Först för en betrodd vän. Det var inte lätt och jag erkänner att det krävdes en del alkohol för att det överhuvudtaget skulle vara möjligt. Min vän blir chockad, men också arg för min skull. Frågar om jag vill polisanmäla men jag kan bara säga att det är för sent. Vi sitter uppe hela natten och pratar om detta, lika mycket som det känns förvånansvärt skönt att få berätta känns det också fruktansvärt. På inrådan av min vän lyckas jag hitta en stödgrupp för att få hjälp och samtalsterapi, möten som sker utan min familjs vetskap.

Något år senare blir det ännu värre. Min mun känns som sandpapper och jag tror att jag ska kräkas vilken sekund som helst; Min älskade hustru får veta sanningen. Jag säger att jag har något viktigt att säga, berättar att statistiken säger att en av sex pojkar blir utsatta för någon form av sexuellt utnyttjade innan de når vuxen ålder… och att jag är en del av dessa siffror. Berättar det grundläggande, hur jag blev vän med en man anställd på min skola, hur jag sedan blev utnyttjad under en tid, hur jag intalade mig själv att det egentligen inte betydde någonting men att jag aldrig lyckades lura någon med det, allra minst mig själv. Jag berättar varför det tagit mig så lång tid att få fram sanningen, varför det har känts så viktigt att hålla mitt förgångna borta från mitt nuvarande liv, för att jag har skämts, för att inte göra mina mardrömmar även till hennes. Hur allt kom tillbaka, hur jag i hemlighet har gått i terapi för att försöka få hjälp att ställa mig själv de rätta och viktiga frågorna och få ordning på mina perspektiv på livet. Hur jag under hela mitt vuxna liv har brottats med flashbacks mardrömmar dålig självbild tunga känslor av skuld och skam, hur jag tvingats bortse från okänsliga skämt från vänner och arbetskamrater, hur jag fortfarande tycker det är obehagligt när någon rör mig och om min rädsla för att någon ska komma min person nära.

Hon blir tyst, ger mig sedan en hård klämmande kram.

Till min stora förvåning har bägges reaktion varit stort sett likadan. Visserligen blev både min vän och min hustru överraskade, närmast bestörta, kanske även chockerade av vad jag hade att säga, men lite senare när det hela har fått sjunka in något sa de bägge att min berättelse på något sätt är logisk. I skenet av denna nya vetskap blev plötsligt mycket av mitt agerande under lång tid betydligt mer begripligt. Den osynliga pusselbit de innerst inne har förstått funnits men som de inte kunnat gissa hur den såg ut har hittat sin plats.

Oväntat nog har detta avslöjande av min hemlighet gett mig en ny slags mening, det har gett mig en ny plattform i livet att stå på, det har gett mig kraft att göra saker jag aldrig trott jag skulle klarat av. Tillsammans har vi stått på kyrkogården och tysta tittat på hans namn inristad i gravstenen av granit. Jag har funnit styrkan att söka professionell hjälp när det har känts som svårast, jag har berätta sanningen för min läkare och fått förklarat för mig att jag sannolikt lider av posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, och jag har fått antidepressiv medicin utskriven när behovet har varit som störst. Jag funnit modet att gå med i communitys för personer som råkat ut för liknande händelser och jag har tagit del av den kunskap som finns beträffande sexuella övergrepp och förstått hur förövarna agerar och hur grooming fungerar.

Statistiken talar sitt tydliga språk på ett kyligt och skrämmande sätt; Förövarna finns överallt i samhället oavsett religiös tillhörighet, social status eller inkomst. Slumpmässiga överfallsvåldtäktsmän må ha sin skuld, men de flesta förövare är någon barnet redan känner, någon barnet litar på. Det kan vara en släkting men oftare är det någon annan som finns i barnets närhet, någon barnet känner väl men som föräldrarna har liten eller ingen kontakt med. Kanske en lärare, tränare, en äldre kompis eller en granne. Bland yngre barn börjar oftast övergreppen direkt, bland de lite äldre är det vanligare att övergreppen föregås av en period med kontaktskapande grooming där förövaren förvandlar sig själv till kompis och manövrerar in offret i en beroendeställning. Och för den som har utsatts för ett sexualbrott en gång ökar risken med mellan 500 och 1000 procent att det ska hända igen. Att hålla tyst och våga berätta först långt senare, ofta när brotten sedan länge är preskriberade, är långt ifrån ovanligt. Skammen och stigmat är stort, samhället och omgivningen har en förmåga att skuldbelägga offret minst lika mycket som förövaren. Troligen är det just därför benägenheten att överhuvudtaget anmäla är liten – få förövare rapporteras medan brotten alltjämt pågår. Mörkertalet beträffande sexualbrott mot barn, och ännu mer mot pojkar, antas vara stort.

När jag börjar läsa forskningsrapporter och andras berättelser förstår jag. Ingenting är en tillfällighet. I beskrivningar av förövare känner jag igen vad B gjorde, hur han gjorde det och hur han snärjde mig. Bland offrens skildringar finner jag min egen reaktion. Igen och igen läser jag hur övergreppen har följts av samma förvirring och ifrågasättande som jag själv har upplevt. Det tar lång tid, men till slut hittar jag forskning som pekar på att inte göra någonting i en traumatisk situation, att ”frysa fast”, är en precis lika vanlig reaktion som att göra motstånd eller att fly – om inte den vanligaste. Efter så många år förstår jag till slut att jag är långt ifrån så ensam som jag hela tiden har känt mig.

Lika mycket som den insikten är tragisk är det också en stor lättnad.

Trots denna vetskap har jag inte sagt något till mina föräldrar, jag planerar inte att göra det heller. De börjar vid det här laget bli gamla och jag vill inte att det här ska komma mellan oss den tid vi har kvar tillsammans. Även om jag skulle vilja ha svar på mina frågor om hur mycket de egentligen visste eller anade… och om de gjorde det: Varför lät de mig fortsätta besöka honom… vet jag bättre än att fråga. För vissa frågor är priset av ett svar helt enkelt alltför högt. Vi har en bra relation och jag vill inte förstöra den genom att gräva upp denna historia igen. Jag vet hur mycket detta har förpestat mitt liv, jag vill inte förgifta deras också. Däremot misstänker jag ibland att min mamma vet, eller åtminstone anar vad som egentligen hände. Men mammor är alltid mammor, eller hur? Förefaller ha något slags sjätte sinne. Vid flera tillfällen har hon rekommenderat mig böcker som vid läsning visat sig handla om just sexuellt utnyttjade barn och ungdomar. Kanske är det en tillfällighet, kanske inte. Vi har dock aldrig pratat om det, inte ens på omvägar eller i förtäckta ordalag.

Kanske är det ett önsketänkande men jag får ibland intryck av att hon säger “Jag vet, du behöver inte säga något”. Men som sagt, troligtvis är det bara önsketänkande skapat av mig för att jag vill ha det så, för att den illusionen tar udden av förpliktelsen att berätta sanningen som tynger mig. Känner att jag är skyldig henne det, för trots allt stod hon hela tiden vid min sida och gjorde sitt bästa för att hjälpa mig när jag mådde dålig utan att jag någonsin förklarade varför.

Jag förstår att det som hände har – vare sig jag vill det eller ej – präglat mig till den jag är. Inte bara präglat, allt har smält samman och blivit en del av mig, en del jag omöjligt kan utplåna, något som aldrig kommer försvinna. Jag inser att jag för alltid kommer bära med mig denna erfarenhet och det är upp till mig själv att förvandla mina minnen till något som går att uthärda. Jag vill göra nuet drägligt, dra en gräns för hur mycket B alltjämt ska tillåtas påverka mig. Vad jag nog egentligen vill mest av allt är att finna en rimlig balans i mitt liv, en balans i mig själv. Det är något jag har bestämt att jag ska uppnå.

Jag bara ska, inte minst för att alternativet inte känns speciellt lockande.

Men framför allt för att jag är ärligt trött på att gömma mig från mig själv, jag är trött på att vara offer. Jag måste bearbeta mina upplevelser och jag måste tvinga mig att prata om det som hände, att hålla allt inombords kommer bara sluta i katastrof.

Förhoppningsvis kommer jag en dag kunna se mig själv i spegeln. Men å andra sidan, det vill nog alla människor. Att hitta sig själv, hitta sin egen frihet, om det finns en enda gemensam nämnare i livet så måste väl detta inre sökande vara det, eller hur? Och så tänker jag: trots allt är jag kvar här, då kan allt inte vara så illa. När jag ser det så känner jag mig plötsligt som en överlevare.

Då känns det lite bättre.

divider

Jag gratulerar dig om du orkade läsa ända hit ner. Min önskan är att min berättelse kan hjälpa någon att förstå sig själv lite bättre, kanske även också mig. I så fall har smärtan att skriva allt detta definitivt varit värd ansträngningen.

Vill även sända ett stort tack till alla som tagit sig tid att skriva en kommentar eller bara har lämnat några uppmuntrande ord. Jag har inte för avsikt att svara, detta gör jag istället privat via epost till dig som valt att kontakta mig där.

Ha ett gott liv.

// Daniel

Annonser

13 kommentarer till Det perfekta husdjuret

  1. Fia skriver:

    Kan identifiera mig i det du skriver. Hur kan det vara sexuella övergrepp om jag frivilligt går dit? Hur ska jag kunna berätta när alla runtomkring fördömer och föraktar? Det är så många som måste uttrycka sitt hat gentemot pedofili. Om det postas en artikel på aftonbladet att en pedofil har blivit ihjälslagen, då är det hurrarop för hela slanten. Det är viktigt att visa att man tycker pedofili är det värsta som finns. För min del var det många gånger allmänhetens förkastning som hindrade mig från att berätta. Jag kände mig som det mest naturvidriga som funnits på denna jord. För att människor sade att jag var det, det lät så i mina öron iallafall.

    Och när jag väl berättade så ljög jag. Jag skämdes över det som hänt så jag sade att andra saker hade hänt. Och nu skäms jag för att jag ljög om vad som hänt, så jag kan inte berätta sanningen. Satt mig i klistret.

    Hursomhelst, starkt av dig att berätta! Även fast vi borde kunna skrika det rakt ut. Förklara hur barnövergrepp fungerar.

    Hoppas du mår bättre idag, det förtjänar du!

    Massa kramar

  2. Sanna skriver:

    All kärlek till dig!

  3. Linda skriver:

    Finner inga ord. Att du har kommit Så långt, all kärlek till dig. Vore tacksam om du kan kontakta mig via min epost då jag behöver lite vägledning. Kram

  4. Hej!

    Jag har varit inne här tidigare och läst. Nu läste jag detta inlägg till slut igenoch vill bara skicka styrka och varma tankar till dig. Du skriver bra och modigt om något så otroligt viktigt. Jag önskar att du hade sluppit vara med om allt, att du skulle ha sluppit berätta den här berättelsen om ditt liv. Men jag är glad för att du gör det som en överlevare. För det är du!

  5. J skriver:

    Du fångade mig… Jag vet hur du känner och hur du mår… Vart utnyttjad i 3 års tid.. Jag har själv inte riktigt vågat komma ut med min ”berättelse”, men det du gjorde.. Är riktigt starkt gjort, du beundrar mig.. Tack för att du gav mig en ny inblick, och stöttning till något som kan förändra mitt liv… Stor styrke kram/j

  6. Så otroligt bra skrivet! Jag är mäkta imponerad över ditt mod, du ska vara stolt över dig själv. Jag håller med tidigare kommentatorer, du hjälper även många andra genom din berättelse. Du har kommit väldigt långt och Stödgrupper ger så otroligt mycket, skrev just ett inlägg om det. Jag önskar dig all lycka i framtiden!

  7. Lisa skriver:

    Helt tagen är jag! Så svårt att sätta ord på känslan jag fick utav att läst detta! Stark är du och hjälper så otroligt många genom att berätta!

  8. Jenny skriver:

    Starkt av dig att berätta. Det är tack vare er som vågar och vill berätta som bidrar till att fler barn och vuxna vågar. Ni sprider ringar på vattnet och därmed ökad kunskap i det här skrämmande ämnet som så många fortfarande blundar för.

  9. e skriver:

    flera saker du beskriver känner jag igen så otroligt mycket. Jag har aldrig satt ord på de känslorna som du gör. vissa känslor är så djupt rotade. vissa saker som att man ibland tyckte att det var skönt – känner så mycket skuld och skam över det.

  10. Lisa skriver:

    Tack för att du delat med dig. Jag tror att du gjort mer skillnad med din text än du själv vet om just nu. Det gör mig ont att läsa, men det är samtidigt så viktigt att lyfta fram. Jag beundrar din viljestyrka och ditt mod till att börja ta tag i dina minnen.

  11. Sara T skriver:

    Det var en väl skriven berättelse om ditt liv. Finner inga ord men jag önskar dig så lycka till med fortsättningen i ditt liv, jag hoppas du finner balans.

  12. f skriver:

    ”Hur finner man ord för det onämnbara, hur kommer man efteråt över skammen som fortfarande finns kvar utan att dränka sej i alkohol? Känslan av skuld smuts och äckel klamrar sej fast som blodiglar. Kanske är det helt enkelt bäst att hålla käft, dölja såren, le, behålla smärtan inombords. För att berätta gör jävligt ont det med, det gör faktiskt ännu ondare än att inte berätta. Men mest av allt, fast jag tror nog det handlar mer om mig, är att jag blir oroligt över vad andra tycker. Ska tycka. Tänker. Inte för att det spelar någon roll, det spelar jävligt stor roll.

    Där någonstans, inklämd, finns jag. Vet inte vart jag vill. När det är som värst: Bort, tror jag. Från mig själv. Från allt.”

    word.

  13. Nenzy skriver:

    Du är så oerhört stark! Jag skulle jätte gärna länka din blogg på min blogg. Jag har precis börjat skriva min livshistoria. Skulle vara jätte tacksam om du vill vara länkad på min blogg. http://nenzys.blogg.se/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.